Den tjatiga viktdiskussionen och vetenskap.

Jag är duktigt trött på den eviga viktdiskussionen, man blir lätt det när man rider islandshäst.

Låt oss från början fastslå att jag visst tror att man kan väga för mycket för att rida. Absolut. Och folk blir fetare och fetare (jag är också folk ;-), tyvärr).. en del väger ju till och med för mycket för att orka bära sin egen vikt. Men att kunna säga en gräns som ett värde i relation till mankhöjd eller hästens vikt är direkt löljeväckande ovetenskapligt.

Okej, häng med här så ska jag försöka beskriva alla de faktorer som behöver finnas med i ekvationen Är ryttaren för tung för hästen?:

  • Hästens ålder . INGEN häst har ett skelett som växt klart innan de är minst 6 år. Sist av allt blir ryggen klar. Jag läser ibland om väldigt unga hästar som rids för långa pass.
  • Hästens uppväxt Har hästen vuxit upp på stora kuperade marker, i flock med alla näringsbehov tillgodosedda men utan att ha varit feta är de bättre rustade för att bära ryttare.
  • Hästens exteriör Det här är en hel vetenskap. Hur ska en häst vara byggd för att orka med sin uppgift? Det finns en förklaring till att olika hästraser har olika exteriör. Exteriören avgör vad vi kan kräva av hästen.
  • Hästens hälsostatus en del hästar kan ”promenadridas” sägs det, en del rehabrids, en del rids för att de har ledproblem oh behöver röra på sig. Jag tänker att man får vara extra försiktig med vem man sätter upp på dem.
  • Hästens utbildning En häst som inte lärt sig bärighet är självklart sämre på att bära. Jag räknar med att rätt utbildning ger rätt muskler.
  • Hästens egna vikt. Så många hästar är överviktiga, en del bär dagligen, dygnet runt, året runt på mer egen övervikt än vad många anser är rimligt att en ryttare kan väga. Hur logiskt blir det?
  • Foder. Får hästen alla sina näringsbehov tillgodosedda?
  • Vad som händer när hästen inte rids. Det här är kanske kontroversiellt men blir inte en häst starkare om den rör på sig minst 18 timmar om dagen, som den är skapt för att göra, än om den står still på box? En flock där det leks, där hästen får tänka på var den sätter sina hovar och där den inspireras till rörelse måste väl vara bra?
  • Längden på ridpasset.
  • Regelbundenheten Är hästen kontinuerligt tränad för att orka och får den möjlighet till
  • Återhämtning. Jag tror att detta föll sig mer naturligt förr i tiden, när hästen var annat än bara hobby. Återhämtningen behövs för att läka microskador.
  • Ryttarens balans Bär ett sovande barn så förstår du.
  • Ryttarens träningsstatus En bålstabil ryttare som orkar bär sin egen vikt är lättare för hästen att bära på än en ryttare som sitter tungt som i en soffa.
  • Ryttarens följsamhet. En ryttare ska lära sig att styra utan att störa. Det är väl självklart att en ryttare som är otajmad, eller ger för många hjälper blir svårare att bära på?
  • Ryttarens förmåga att kommunicera med hästen. Duktiga hästmänniskor är duktiga på att förstå hästspråk. Förstår man det och vet vad vad som är normalt för hästar generellt och för den häst man rider vet man om man puschar hästen för mycket.

Det sista är min slutledning som svar på frågan Hur mycket kan en ryttare på just den här hästen väga? Titta på hästen! börjar den spara sig, tar kortare steg, se lite ovillig ut eller kanske få svårt för en gångart som den annars inte har svårt för? Då väger ryttaren för mycket för den hästen, i alla fall just då för med mer träning blir det kanske bättre.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Självinsikten som kommer pö om pö

Det är ju lustigt att till och med den människa man tror sig känna utan och innan kan överraska. Jag talar såklart om mig. Fortfarande lär sig den här tanten varför hon gör som hon gör och är som hon är.

Ibland är det något jag läst, på senare år så mycket om npf, alltså adhd och autism/aspberger.

Senast i dialog.

Jag lärde mig på lärarhögskolan att det är i samtalet kring en läst text man skapar riktiga läsare och som man verkligen kommer in i texten. Det är i detta samtal man verkligen lär sig om omvärlden och om sig själv. Jag tror på det. Utan dialog möter vi ju bara våra egna tankar och möjligheten att tänka nytt eller att försvara sina tankar är nog obefintlig. Bra med dialog alltså.

Jag hade en av många diskussioner med Johan Öström när han undrar varför ryttare inte ser på utförsåkning och motorsport. Det kan jag ju naturligtvis inte svara på, dessutom tror jag…nej jag vet att många ryttare gör det.

Men inte jag. Inte sedan Stenmarkstiden där alla barn tvingades se och heja på lektionstid (jag hade hellre läst eller ritat faktiskt, sån är jag).

Ja sån är jag! Det är därför jag inte ser på annan sport. Jag tycker att det är tråkigt. Och skränigt (kan härledas till det där npfandet jag nämnde, jag vet).

Men mest av allt, det är inte estetiskt. Eller jag kan inte se det estetiska. Enstaka mål i fotboll är snygga men vem har ro att vänta på dem? Ja, ja jag vet, ganska många har den ron men inte jag. (Npf? Troligen)

Men islandshästar är ofta estetiskt tilltalande, de vackra rörelserna, kraften och rytmen. Det är något med ren tölttakt som gör mitt hjärta varmt. Frustningarna, öronspelet, blicken. Närvaron, stoltheten och man som böljar. Det är sann skönhet. och inte bara på hög nivå, jag ser också skönhet när de ekipage jag hjälper får till det och hästen lossnar och rör sig mjukare och smidigare. En glad ryttare. En häst som tackar och söker sig framåt neråt, en häst som samlar sig för små små hjälper utan motstånd, en perfekt halt – vackert! För att inte tala om hästen i hagen.

Och ni vet- ibland kommer det saker ur mig som jag inte reflekterat över. Den här gången skrev jag att det kanske är därför som jag inte är så taggad på att tävla.

Det här var några veckor sedan och det maler i mitt huvud. Det är nog därför. För mig är målet, och det har det alltid varit, samspelet. Jag vill vara ett med hästen. Jag vill känna att hästen med glädje dansar med mig när jag bjuder upp till dans. Det är det jag tränar för. Jag vill ha bekräftelse från de hästar jag rider. Det räcker gott.

Jag läste en gång ett Branderupcitat som gick ungefär så här: Ridning är en livskonst och som levnadskonstnär lever du inte längre men mer.

Sug på den ❤

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Utvärdering och ledarskap

Här kommer en utvärdering som jag använder ibland, jag har säkert skrivit den tidigare:

  • Har jag varit en tydlig ledare?
  • Har jag varit en rättvis ledare?
  • Har jag belönat min häst med eftergift varje gång den gjort det jag bett om?
  • Har jag förtjänat mitt ledarskap genom att undvika sådant som kan vara skadligt för hästen?

Det här är min syn på ledarskap. Ledarens uppgift är att tryggt guida. Jag kan inte förstå att det har blivit ett fult ord. Vem vill ha sina barn i en klass där läraren inte leder?

Som ledare har man ett stort ansvar, man ska vara snäll och man ska ha kompetens. Kompetensen kan handla om sådant som vilken väg som är bra att gå. Det behöver inte vara värre än så.

Samtidigt som ledarskap har blivit ett fult ord upplever jag att det är allt vanligare att man säger att man vill ha kontroll. Men liksom?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hemsnickrad teori om ledarskap och rang

Jag har under väldigt många år sett olika bevis på att människans relation till hästarna påverkar hästarnas relation med varandra i hagen.

Flera hästar har bytt plats i välja-hö-hög-ordningen när de blir mer ridna. Ofta har det varit mina hästar, men den senaste är en inackordering.

Man kan spekulera i varför, och då gör man (alltså om man är jag) det.

En regel jag tycker är viktig att ha i handhavandet av stora starka djur är att de inte får slåss i min närhet. Vi tränar på det. Faktiskt hade vi till och med ett hingstslagsmål, de är brutala och på liv och död, när en av unghingstarna uppenbarligen blev en minut för gammal för att gå i unghingstflocken. Jesus vad de slogs! Eller vad spö den ena fick. Otäckt. Mina barn är, till skillnad mot mig, uppväxta med djur och ibland lite för självklara med dem. Ena sonen utbrister ”Mamma stå inte bara där” kliver in i hagen och ryter åt hingstarna att sluta. (Han har adhd vilket hjälper till i kris, det är inte första gången. Bristen på filter kan vara både bra och dåligt.) Och de slutar. Och sonen leder ut bråkstaken….i sina foppatofflor. Jag tror att han var så övertygad om att han är flockedaren att hästarna också var det, och det var ju tur, för tänk vad illa det hade kunnat gå. Min fina fina son. Och tänk att till och med i stundens hetta funkar väl inövade regler.

Jag har också sett hingstar som kan stå uppställda, lösa bakom ston, sommartid. Väluppfostrade och väldigt förtjusta i sina människor. Lugnt och harmoniskt. Människans sinnesstämning har färgat av sig på hingsten.

Så om människan har den regeln att hästen ska uppmärksamma människor och hålla sig i skinnet, det vill säga behandla oss som flockledare, så smittar lite ledaregenskaper av sig på den häst som flockledaren är mycket med. Så är det ju också mellan hästarna, och en bra ledare värnar om alla och delar sitt hö, fast den väljer först vilken hög de ska äta från.

Under en period köpte vi en del hästar i omgångar. När vi släppte in dem i flocken fick de kommunicera utan oss ett tag. Oftast är det wanna be-hästen som ger sig på den nya hästen. Efter ett tag gick jag in och flyttade på ledarhästen (behövde bara röra mig mot honom). Wanna been är ju alltid bara en wanna bee. Vi hade en så bra ledare i flocken då. Klar signal till den nya hästen om vem som var boss på gården. (Numera är jag utrankad av katten Sally, men vad kan man göra? Hon är ju katt. De är som de är.) Vi kan alltså använda vår relation till hästar för att bygga nya relationer med nya hästar, tror jag.

Under ett tag nu har jag varit extra fokuserad när jag matar i flockarna. I den ena flocken har ett par hästar ställt sig med bredsidan mot mig och strukit öronen bakåt när jag ska höa, ett par andra står och skrapar nervöst med hoven. Jag är känslig för energier (tror att det också är en adhd-grej, man tar ju liksom in för mycket information och därför läser jag snabbt av stämningen bland hästarna, deras kroppsspråk är väldigt tydligt om man bara ”lyssnar” till det.) För mig blir det i den här flocken oskönt, alldeles för stressat och nervöst. Det är de här hästarna som slåss vid matning också. Så jag har konsekvent inte matat där en stressad häst är. Det kan betyda att jag får vandra ganska mycket mer än jag borde. Men men, it is all for the good. Hästen med bredsida har fått backa och det är inte en särskilt överkänslig häst och dessutom en häst som ett par gånger riktat sparkar mot människor vilket betyder att man får vara tydlig. Den här hästen slogs också mycket i hagen med en del skador som konsekvens. Plötsligt är hon lugn. När jag tittar på henne backar hon. Öronen är framåt. Och konstigast av allt- hon slåss inte med de andra. Hon ser lugn och trygg ut. Hon är fortsatt den som väljer hög som nummer ett eller två, men med en helt annan energi än tidigare. Det här är också den enda hästen här som haft en oförklarlig kolik, jag hoppas att resultatet av mindre stress gör att vi slipper kolik igen. Men de där stressade hovskraparna har jag ännu inte lyckats med. Ännu. Jag kämpar med det. Det kanske är så att den osäkra nervositeten är svårare att råda bot på en den övermodiga?

Blev det någon slags summa? Blev det tydligt att jag menar att vi kan påverka hästarnas relationer sinsemellan genom hur vi är med dem? Det var i alla fall min intention.

Jag tror att vi alla vill ha harmoniska flockar. Det är bra om vi kan göra skillnad tycker jag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Överraskade mig själv med att vara nästan lika smart som en häst

Det händer titt som tätt att jag har elever som kämpar med att rida ut i hörnen.

När jag var liten, för över 40 år sedan, kommer jag ihåg att vi tränade på det på ridskolan. Men varför? Särskilt som det var bara var var och inte hur har jag på gamla dagar blivit högst tveksam.

Så jag tjatar aldrig om ATT någon ska rida ut i hörnen, bara HUR man rider en hörnpassering, som ju är en fjärdedels volt.

En fjärdedels sexmetersvolt om man ska rida hela vägen ut i hörnan.

Så i veckan när jag tyckte att en häst var ovanligt bra och ryttarens känsla var ” Men han vill ju inte går ut i hörnorna” hände detta:

Jag hör mig själv svara ”Det är för att han är smart.” Tänker genast att ”Fan det där vara ganska smart sagt, vad jag kan! Var kom det ifrån?”

Så förklarar jag hur jag tänker. (Eller inte tänkte? Eller hur det nu var…jag kanske har blivit snabbare än Fantomen? Eller Lucky Lukes skugga?) Många hästar ökar tempot när de kommer ut ur en kurva, många gör det för att de tappat balansen i kurvan. Kurvpasseringen har varit snävare än vad ekipaget klarar av eller ryttaren kan inte, eller glömmer bort att, hjälpa hästen med balansen i hörnan. För utan oss på ryggen klarar ju hästarna nästan vad som helst.

Just den här hästen har en stor portion självkänsla, han vet att han är bra och att han kan fatta bra beslut, så han väljer att skära kurvorna så pass att han kan behålla sin balans. Och ja han gick rytmiskt och balanserat. Och det är ju faktiskt bättre än att ha en häst som mister balansen, faller på framdelen, ”springer ikapp sin balans” och i det långa loppet får förslitningsskador. Det är helt enkelt en MYCKET smart häst.

Självklart är målet att få alla hästar att bära sig i balans i olika tempon och vägar, men vi måste låta det ta den tid det tar att bygga upp dem rätt.

Den kloka hästen har utvecklats enormt på alla plan, och den ryttare som red honom har också gjort det. Men man får inte glömma bort att ting tar tid.

Jag tror att vi som är med hästar måste träna på att analysera: Varför gör hen på detta viset? Vi behöver analysera och reflektera för att kunna handla rätt. Just den här gången hann jag inte ens reflektera innan orden kom ur min mun. Det var ju tur att det inte var något helt galet jag hasplade ur mig. I alla fall tycker jag att jag var ganska smart. Nästan lika smart som hästen i fråga.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Smart-lat eller dum-lat?

Jag brukar tänka att det är dumt att vara lat, särskilt när man har med hästar att göra.

Hästarna kräver att vi är beredda att ta i, ibland mer än vi orkar. Sitter en häst fast måste vi få loss den, rymmer de i meterhög snö måste vi hänga på, till exempel. Hästarna kräver att vi ibland gör skitäckliga saker som vi inte alls vill göra. Man kan inte ha häst och svimma av minsta lilla sår, till exempel. Vi har varit med om sår där blodet sprutat upp på väggarna, man är tvungen att stå där och hjälpa hästen att behålla lugnet fast man helst vill spy. Hästarna har dessutom inga arbetstider, vi kan inte stänga av deras motor när vi vill vila. Har du häst kan det innebära nattvak och nattpromenad, hur slut du än är.

Riktigt dum-lat är det att slarva med sådant som tar lite tid att göra men som kan ge stora konsekvenser. Att inte stänga efter sig till exempel. Det tar max en sekund, dum sak att inte ”palla”, som mina barn säger, när det kan ge konsekvenser som kan ta timmar att åtgärda, eller bli väldigt väldigt kostsamt.

Detsamma gäller att inte plocka undan efter sig. Man behöver ibland lite fantasi för att se hur illa det kan gå, eller erfarenhet, eller lyssna på andras erfarenheter. Det är bra att ha fantasi när man arbetar med djur, och konsekvenstänk, och att tänka utanför boxen för man vet aldrig vad som kan hända. Men med lite fantasi kan man se till att mindre elände händer. Hänger man saker som hästen kan fastna i så är det ju inte så konstigt om hästen fastnar- liksom.

Dumt att vara dum-lat helt enkelt!

Men man kan också vara smart-lat. Här menar jag att effektivisera arbetet. Ett exempel som jag snor rakt av från Margaretha Bendroth, Hushållningssällskapet, är att packa hö i påsar. Undrar just hur många arbetstimmar per år som vi i det här landet lägger på att väga ikeakassar?Har man ett större stall och lite investeringskapital, som man alldeles säkert sparar in på arbetskostnader, kan man köpa en våg som man lägger höbalen på. vågen visar hur mycket hö man tar. Vågen lägger man, såklart, på en kärra: kärra-våg-hö, så att man kan dra den mellan boxarna. Easy peasy. Jag som har hästar på lösdrift har det lite knepigare. På lösdrift kan man inte heller vara säker på att hästarna äter på grammet det som de ”ska” ha, bara på ett ungefär. (De mår ändå bra.) Dels så fodrar jag så ofta att jag har ett hum om ifall jag håller i ett, två eller tre kilo hösilage, dels kontrollväger jag. Jag ägnar ett par dagar åt att väga kaka för kaka. räknar snitt och medianvärde. Jag tror att det är första gången sedan jag gick i skolan som jag använt medianvärden. Jag väntar några veckor och gör om det. Resultatet blev tydligt och undantagen, alltså kakor som vägde mycket mer, 13 kilo tror jag som mest och mycket mindre 7,5 kg vill jag minnas, var få. De flesta kakorna vägde mellan 9 och 10 kg, och medelvärdet och medianvärdet skiljde sig mindre än 0,1 kg. Så jag räknar helt enkelt på att varje kaka väger 9,6 kg i år. Det tycker jag är att vara smart-lat ;-).

Andra saker som Margaretha Bendroth säger att hästmänniskor är dåliga på är att investera i hela, nya och bra arbetsredskap. Istället står många och mockar med grepar där hälften av piggarna brutits av. Inte så smart.

Så dagens tips är var smart-lat och var inte dum lat. För hästarnas skull. Och din egen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En text om de obildbara

Jag stöter på en del människor som säger att fast de ridit i så många år lär de sig ingenting. De är obildbara. De kan ju inte ens ___________ (här kan man fylla i valfri ridterm).

Men så är det naturligtvis aldrig.

Vi kommer alla till stadier i vår utveckling där det går långsamt. Ofta när det gäller ridning handlar det om att vi har begränsningar i våra kroppar, inlärda mönster som det tar tid att ändra på.

Ibland kan det handla om att höra men inte förstå. Ett exempel kan vara att man måste förstå att om man ska rida en perfekt volt i balans måste man våga släppa i inner tygel och förlita sig på sin balans och sina skänklar. Och att dra bak inner axel ;-). Just de där axlarna kämpar jag med, år ut och år in. Men om man inte förstår det spelar det ingen roll hur många gånger man hör det, man kommer fortfarande inte vara motiverad att ändra sig.

Ibland sker mirakel och ryttaren tar ett gigantiskt steg i sin utveckling. Jag har många som jag tänker på nu. Det kan handla och tillit och mod, det kan handla om att man hittar en bättre balans och bålstabilitet, det kan handla om en bättre förståelse för islandshästen (att åka till Island är bra för det).

Eftersom man lär sig så mycket i början vill man gärna tro att det ska vara enkelt och gå fort att lära sig mer. Redan första lektionen lär man sig ju start, stopp och sväng- eller hur?

Problemet är att man snart förstår att det finns olika kvaliteter på start och sväng för att inte tala om att det finns något som heter halt som kvalitetsmässigt inte kan jämställas med alla stopp.

Eller som min man som första lektionen lärde sig tre av fyra saker. Han lärde sig skritt, trav och tölt. Alltså var det bara galopp kvar till han var fullärd. Två lektioner borde alltså räcka.

25 år senare lär han sig självklart fortfarande fast han rider väldigt mycket bättre än han gjorde efter bara en lektion.

Ju mer vi rider ju mer perfektion strävar vi efter. Det är ju ingen nybörjare som letar efter den perfekta kontakten med skänkel och hand, att hästen svara snabbt men utan spänning för skänkel eller att hästen bär oss i en bra form med mycket ryggaktivitet. Våra krav blir högre och plötsligt kan vi inte rida på en volt ens, fast vi kunde det när vi var nybörjare.

Just det här att motivera när man har elever som upplever att de är obildbara är ju ett pedagogiskt problem. Och nej, jag upplever inte att det hjälper att jag säger att deras upplevelse är nonsens.

Som den pedagog jag är har jag ett förslag: när man känner att man inte utvecklas är det dags att inventera sin verktygslåda!

Till exempel om man ”inte ens kan rida på en volt”, vilka verktyg har man för att rida på volt? Med några års ridning i bagaget blir det ganska många detaljer, med ännu fler år ännu fler detaljer. Eftersom de flesta av mina elever har ridit hos mig ganska länge, många sedan start faktiskt, så har jag många roliga samtal om till exempel sittben varje vecka. Jepp- jag är en nörd, jag vet.

vad tror ni om det att inventera sin verktygslåda?

Vad har du för verktyg för:

-att rensa tölttakten

-att minska och länga stegen

-att öka och minska tempo

-att stanna

-att rida volt

-att rakrikta hästen

-att göra gångartsövergångar

-att svänga (i balans)

och så vidare och så vidare.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar