Hemsnickrad teori om ledarskap och rang

Jag har under väldigt många år sett olika bevis på att människans relation till hästarna påverkar hästarnas relation med varandra i hagen.

Flera hästar har bytt plats i välja-hö-hög-ordningen när de blir mer ridna. Ofta har det varit mina hästar, men den senaste är en inackordering.

Man kan spekulera i varför, och då gör man (alltså om man är jag) det.

En regel jag tycker är viktig att ha i handhavandet av stora starka djur är att de inte får slåss i min närhet. Vi tränar på det. Faktiskt hade vi till och med ett hingstslagsmål, de är brutala och på liv och död, när en av unghingstarna uppenbarligen blev en minut för gammal för att gå i unghingstflocken. Jesus vad de slogs! Eller vad spö den ena fick. Otäckt. Mina barn är, till skillnad mot mig, uppväxta med djur och ibland lite för självklara med dem. Ena sonen utbrister ”Mamma stå inte bara där” kliver in i hagen och ryter åt hingstarna att sluta. (Han har adhd vilket hjälper till i kris, det är inte första gången. Bristen på filter kan vara både bra och dåligt.) Och de slutar. Och sonen leder ut bråkstaken….i sina foppatofflor. Jag tror att han var så övertygad om att han är flockedaren att hästarna också var det, och det var ju tur, för tänk vad illa det hade kunnat gå. Min fina fina son. Och tänk att till och med i stundens hetta funkar väl inövade regler.

Jag har också sett hingstar som kan stå uppställda, lösa bakom ston, sommartid. Väluppfostrade och väldigt förtjusta i sina människor. Lugnt och harmoniskt. Människans sinnesstämning har färgat av sig på hingsten.

Så om människan har den regeln att hästen ska uppmärksamma människor och hålla sig i skinnet, det vill säga behandla oss som flockledare, så smittar lite ledaregenskaper av sig på den häst som flockledaren är mycket med. Så är det ju också mellan hästarna, och en bra ledare värnar om alla och delar sitt hö, fast den väljer först vilken hög de ska äta från.

Under en period köpte vi en del hästar i omgångar. När vi släppte in dem i flocken fick de kommunicera utan oss ett tag. Oftast är det wanna be-hästen som ger sig på den nya hästen. Efter ett tag gick jag in och flyttade på ledarhästen (behövde bara röra mig mot honom). Wanna been är ju alltid bara en wanna bee. Vi hade en så bra ledare i flocken då. Klar signal till den nya hästen om vem som var boss på gården. (Numera är jag utrankad av katten Sally, men vad kan man göra? Hon är ju katt. De är som de är.) Vi kan alltså använda vår relation till hästar för att bygga nya relationer med nya hästar, tror jag.

Under ett tag nu har jag varit extra fokuserad när jag matar i flockarna. I den ena flocken har ett par hästar ställt sig med bredsidan mot mig och strukit öronen bakåt när jag ska höa, ett par andra står och skrapar nervöst med hoven. Jag är känslig för energier (tror att det också är en adhd-grej, man tar ju liksom in för mycket information och därför läser jag snabbt av stämningen bland hästarna, deras kroppsspråk är väldigt tydligt om man bara ”lyssnar” till det.) För mig blir det i den här flocken oskönt, alldeles för stressat och nervöst. Det är de här hästarna som slåss vid matning också. Så jag har konsekvent inte matat där en stressad häst är. Det kan betyda att jag får vandra ganska mycket mer än jag borde. Men men, it is all for the good. Hästen med bredsida har fått backa och det är inte en särskilt överkänslig häst och dessutom en häst som ett par gånger riktat sparkar mot människor vilket betyder att man får vara tydlig. Den här hästen slogs också mycket i hagen med en del skador som konsekvens. Plötsligt är hon lugn. När jag tittar på henne backar hon. Öronen är framåt. Och konstigast av allt- hon slåss inte med de andra. Hon ser lugn och trygg ut. Hon är fortsatt den som väljer hög som nummer ett eller två, men med en helt annan energi än tidigare. Det här är också den enda hästen här som haft en oförklarlig kolik, jag hoppas att resultatet av mindre stress gör att vi slipper kolik igen. Men de där stressade hovskraparna har jag ännu inte lyckats med. Ännu. Jag kämpar med det. Det kanske är så att den osäkra nervositeten är svårare att råda bot på en den övermodiga?

Blev det någon slags summa? Blev det tydligt att jag menar att vi kan påverka hästarnas relationer sinsemellan genom hur vi är med dem? Det var i alla fall min intention.

Jag tror att vi alla vill ha harmoniska flockar. Det är bra om vi kan göra skillnad tycker jag.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Överraskade mig själv med att vara nästan lika smart som en häst

Det händer titt som tätt att jag har elever som kämpar med att rida ut i hörnen.

När jag var liten, för över 40 år sedan, kommer jag ihåg att vi tränade på det på ridskolan. Men varför? Särskilt som det var bara var var och inte hur har jag på gamla dagar blivit högst tveksam.

Så jag tjatar aldrig om ATT någon ska rida ut i hörnen, bara HUR man rider en hörnpassering, som ju är en fjärdedels volt.

En fjärdedels sexmetersvolt om man ska rida hela vägen ut i hörnan.

Så i veckan när jag tyckte att en häst var ovanligt bra och ryttarens känsla var ” Men han vill ju inte går ut i hörnorna” hände detta:

Jag hör mig själv svara ”Det är för att han är smart.” Tänker genast att ”Fan det där vara ganska smart sagt, vad jag kan! Var kom det ifrån?”

Så förklarar jag hur jag tänker. (Eller inte tänkte? Eller hur det nu var…jag kanske har blivit snabbare än Fantomen? Eller Lucky Lukes skugga?) Många hästar ökar tempot när de kommer ut ur en kurva, många gör det för att de tappat balansen i kurvan. Kurvpasseringen har varit snävare än vad ekipaget klarar av eller ryttaren kan inte, eller glömmer bort att, hjälpa hästen med balansen i hörnan. För utan oss på ryggen klarar ju hästarna nästan vad som helst.

Just den här hästen har en stor portion självkänsla, han vet att han är bra och att han kan fatta bra beslut, så han väljer att skära kurvorna så pass att han kan behålla sin balans. Och ja han gick rytmiskt och balanserat. Och det är ju faktiskt bättre än att ha en häst som mister balansen, faller på framdelen, ”springer ikapp sin balans” och i det långa loppet får förslitningsskador. Det är helt enkelt en MYCKET smart häst.

Självklart är målet att få alla hästar att bära sig i balans i olika tempon och vägar, men vi måste låta det ta den tid det tar att bygga upp dem rätt.

Den kloka hästen har utvecklats enormt på alla plan, och den ryttare som red honom har också gjort det. Men man får inte glömma bort att ting tar tid.

Jag tror att vi som är med hästar måste träna på att analysera: Varför gör hen på detta viset? Vi behöver analysera och reflektera för att kunna handla rätt. Just den här gången hann jag inte ens reflektera innan orden kom ur min mun. Det var ju tur att det inte var något helt galet jag hasplade ur mig. I alla fall tycker jag att jag var ganska smart. Nästan lika smart som hästen i fråga.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Smart-lat eller dum-lat?

Jag brukar tänka att det är dumt att vara lat, särskilt när man har med hästar att göra.

Hästarna kräver att vi är beredda att ta i, ibland mer än vi orkar. Sitter en häst fast måste vi få loss den, rymmer de i meterhög snö måste vi hänga på, till exempel. Hästarna kräver att vi ibland gör skitäckliga saker som vi inte alls vill göra. Man kan inte ha häst och svimma av minsta lilla sår, till exempel. Vi har varit med om sår där blodet sprutat upp på väggarna, man är tvungen att stå där och hjälpa hästen att behålla lugnet fast man helst vill spy. Hästarna har dessutom inga arbetstider, vi kan inte stänga av deras motor när vi vill vila. Har du häst kan det innebära nattvak och nattpromenad, hur slut du än är.

Riktigt dum-lat är det att slarva med sådant som tar lite tid att göra men som kan ge stora konsekvenser. Att inte stänga efter sig till exempel. Det tar max en sekund, dum sak att inte ”palla”, som mina barn säger, när det kan ge konsekvenser som kan ta timmar att åtgärda, eller bli väldigt väldigt kostsamt.

Detsamma gäller att inte plocka undan efter sig. Man behöver ibland lite fantasi för att se hur illa det kan gå, eller erfarenhet, eller lyssna på andras erfarenheter. Det är bra att ha fantasi när man arbetar med djur, och konsekvenstänk, och att tänka utanför boxen för man vet aldrig vad som kan hända. Men med lite fantasi kan man se till att mindre elände händer. Hänger man saker som hästen kan fastna i så är det ju inte så konstigt om hästen fastnar- liksom.

Dumt att vara dum-lat helt enkelt!

Men man kan också vara smart-lat. Här menar jag att effektivisera arbetet. Ett exempel som jag snor rakt av från Margaretha Bendroth, Hushållningssällskapet, är att packa hö i påsar. Undrar just hur många arbetstimmar per år som vi i det här landet lägger på att väga ikeakassar?Har man ett större stall och lite investeringskapital, som man alldeles säkert sparar in på arbetskostnader, kan man köpa en våg som man lägger höbalen på. vågen visar hur mycket hö man tar. Vågen lägger man, såklart, på en kärra: kärra-våg-hö, så att man kan dra den mellan boxarna. Easy peasy. Jag som har hästar på lösdrift har det lite knepigare. På lösdrift kan man inte heller vara säker på att hästarna äter på grammet det som de ”ska” ha, bara på ett ungefär. (De mår ändå bra.) Dels så fodrar jag så ofta att jag har ett hum om ifall jag håller i ett, två eller tre kilo hösilage, dels kontrollväger jag. Jag ägnar ett par dagar åt att väga kaka för kaka. räknar snitt och medianvärde. Jag tror att det är första gången sedan jag gick i skolan som jag använt medianvärden. Jag väntar några veckor och gör om det. Resultatet blev tydligt och undantagen, alltså kakor som vägde mycket mer, 13 kilo tror jag som mest och mycket mindre 7,5 kg vill jag minnas, var få. De flesta kakorna vägde mellan 9 och 10 kg, och medelvärdet och medianvärdet skiljde sig mindre än 0,1 kg. Så jag räknar helt enkelt på att varje kaka väger 9,6 kg i år. Det tycker jag är att vara smart-lat ;-).

Andra saker som Margaretha Bendroth säger att hästmänniskor är dåliga på är att investera i hela, nya och bra arbetsredskap. Istället står många och mockar med grepar där hälften av piggarna brutits av. Inte så smart.

Så dagens tips är var smart-lat och var inte dum lat. För hästarnas skull. Och din egen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En text om de obildbara

Jag stöter på en del människor som säger att fast de ridit i så många år lär de sig ingenting. De är obildbara. De kan ju inte ens ___________ (här kan man fylla i valfri ridterm).

Men så är det naturligtvis aldrig.

Vi kommer alla till stadier i vår utveckling där det går långsamt. Ofta när det gäller ridning handlar det om att vi har begränsningar i våra kroppar, inlärda mönster som det tar tid att ändra på.

Ibland kan det handla om att höra men inte förstå. Ett exempel kan vara att man måste förstå att om man ska rida en perfekt volt i balans måste man våga släppa i inner tygel och förlita sig på sin balans och sina skänklar. Och att dra bak inner axel ;-). Just de där axlarna kämpar jag med, år ut och år in. Men om man inte förstår det spelar det ingen roll hur många gånger man hör det, man kommer fortfarande inte vara motiverad att ändra sig.

Ibland sker mirakel och ryttaren tar ett gigantiskt steg i sin utveckling. Jag har många som jag tänker på nu. Det kan handla och tillit och mod, det kan handla om att man hittar en bättre balans och bålstabilitet, det kan handla om en bättre förståelse för islandshästen (att åka till Island är bra för det).

Eftersom man lär sig så mycket i början vill man gärna tro att det ska vara enkelt och gå fort att lära sig mer. Redan första lektionen lär man sig ju start, stopp och sväng- eller hur?

Problemet är att man snart förstår att det finns olika kvaliteter på start och sväng för att inte tala om att det finns något som heter halt som kvalitetsmässigt inte kan jämställas med alla stopp.

Eller som min man som första lektionen lärde sig tre av fyra saker. Han lärde sig skritt, trav och tölt. Alltså var det bara galopp kvar till han var fullärd. Två lektioner borde alltså räcka.

25 år senare lär han sig självklart fortfarande fast han rider väldigt mycket bättre än han gjorde efter bara en lektion.

Ju mer vi rider ju mer perfektion strävar vi efter. Det är ju ingen nybörjare som letar efter den perfekta kontakten med skänkel och hand, att hästen svara snabbt men utan spänning för skänkel eller att hästen bär oss i en bra form med mycket ryggaktivitet. Våra krav blir högre och plötsligt kan vi inte rida på en volt ens, fast vi kunde det när vi var nybörjare.

Just det här att motivera när man har elever som upplever att de är obildbara är ju ett pedagogiskt problem. Och nej, jag upplever inte att det hjälper att jag säger att deras upplevelse är nonsens.

Som den pedagog jag är har jag ett förslag: när man känner att man inte utvecklas är det dags att inventera sin verktygslåda!

Till exempel om man ”inte ens kan rida på en volt”, vilka verktyg har man för att rida på volt? Med några års ridning i bagaget blir det ganska många detaljer, med ännu fler år ännu fler detaljer. Eftersom de flesta av mina elever har ridit hos mig ganska länge, många sedan start faktiskt, så har jag många roliga samtal om till exempel sittben varje vecka. Jepp- jag är en nörd, jag vet.

vad tror ni om det att inventera sin verktygslåda?

Vad har du för verktyg för:

-att rensa tölttakten

-att minska och länga stegen

-att öka och minska tempo

-att stanna

-att rida volt

-att rakrikta hästen

-att göra gångartsövergångar

-att svänga (i balans)

och så vidare och så vidare.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett snällare förhållningssätt till både djur och människor.

Ett diskussionsinlägg om stångbett illustrerat av en bild på ett som dras hårt i munnen av sin ryttare.

Jag fick så mycket att säga utifrån diskussionen som följde så det blir bättre i bloggform. Men det är svårskrivet för det spretar, det finns för många beståndsdelar.

Bettets inverkan

Det hade inte varit bra med sådant tygeltag på tränsbett eller bettlöst heller. Det är ju inte stångbettet som drar, det är ryttaren. En häst som bara står rakt upp och ner med stångbett far ju inte illa av det.

Diskussionen borde inte handla om stångbett, den borde handla om ryttarens sits och hand. Men det är kanske lättare att skylla på utrustningen? Och kanske mindre kränkande? Men är det verkligen meningsfullt att fokusera på ett bett som rätt använt inte skadar hästen?

Och hur får vi ens en meningsfull diskussion? En som leder dit vi vill? Eller var tanken bara att få bort stångbettet och sedan är allt frid, fröjd och gamman?

Finns det hästhatande ryttare?

Jag har aldrig träffat en ryttare som inte tycker om hästar. De flesta rider för att de tycker mycket om hästar. Några rider för att umgås med familj och vänner, men min erfarenhet säger att de antingen slutar att rida efter ett tag eller faktiskt börja rida för själva ridningens skull.

Det, och så klart min människosyn, gör att jag inte tror att någon rider grovt för att de vill plåga hästar. Då måste orsaken ligga på annat plan.

I vissa fall kanske det handlar om okunskap. Ni vet att det är lätt att se att hästen böjer på halsen och att den lyfter på frambenen men det är svårare att se HUR den böjer på halsen- att den länger nacken och höjer manke och rygg- eller att bakbenen och frambenen ”hänger ihop” och att hästen arbetar aktivt bakifrån. Och om man inte ser och förstår det kan det ju hända att man tror att man kan få hästen i form genom att dra i tygeln.

Kanske är det vad som händer när vi ser grov ridning? Kanske var det det vi såg på bilden?

Här har vi som undervisar en uppgift att utbilda ryttarna. Det gäller bara att ryttarna kommer till oss.

I andra fall kan det handla om att vi löser många problem med våra händer och att många har dålig koll på resten av sin kropp. Oj vad jag tjatar om händernas följsamhet och kommunikationen. År ut och år in. Och mina elever rider snyggt. Men det kräver koncentration och koordination för att rida. Trötta ryttare som kan vara följsamma i början av passet kan börja tygelrida när kropp och knopp blir trötta.

Kanske är det vad som händer när vi ser grov ridning? Kanske var det det vi såg på bilden?

Eller när de blir rädda. Handen på hjärtat, ofta när vi blir rädda och stressade handlar vi som vi egentligen vet är fel. Till och med ryttare som knappt tar i hästen (det kan ju också vara ett problem) drar hårt när de blir rädda. Man måste medvetet jobba på att få bort de här reflexerna.

En sak som ställer till det är den där förbenade prestationsångesten. Vad händer när vi får prestationsångest? Då är vi ju rädda. Rädda för att bli bedömda. Rädda för att bli dömda. Rädda för att göra bort oss. Rädda för att göra fel.

Ryttaren spänner sig och hästen blir plötsligt inte alls som den är normalt, den spänner sig också. Kanske känns den som om den ska explodera? Och ryttaren försöker få hästen att inte explodera genom att dra i bettet. Jag vet, det är inte logiskt men vi slutar vara logiska när vi blir rädda.

Kanske är det vad som händer när vi ser grov ridning? Kanske var det det vi såg på bilden?

Vad händer då när bilder läggs ut på sociala medier? Jag tror att fler får prestationsångest. I alla fall blir jag inte sugen på att tävla, trots att jag har följsamma händer. Kanske är det till och med så att ju fler som hängs ut på sociala medier ju fler kommer att rida grovt. Det vill väl ingen? Vad har vi som individer för ansvar?

Det är så lätt att det blir övertramp och att det går hatdrev. Det är lätt att säga fel när man blir arg. Jag tror att precis som vi som ryttare måste ändra våra reflexer för att rida bättre måste träna på att ändra våra reflexer för att bli bättre på att kritisera mer konstruktivt.

Jag menar inte att vi inte ska reagera, att vi inte ska bli bättre eller att vi inte ska bidra till att våra djur ska ha det bra. Jag menar bara att vi måste vara kloka i hur vi går till väga.

Hur kan man ändra utan att kränka?

Mycket av hur vi rider styrs av hur det döms på tävling. Hur det döms styrs av domarhandledningen. Personligen gillar jag den.  Men vad vet jag, det kanske finns utrymme för ändå fler förbättring? Vad tycker du? Och om du har förslag framför du dem till rätt instans?

Det är som med alla förändringar, det tar tid. Den rätta vägen här borde alltså vara att påverka förbundet. Det finns forum för det: utbildningar, möten öppna för alla eller så kanske man ska kontakta någon som sitter i en beslutande befattning?

Min dröm är att en dag vinna ett feather prize. Kan ett pris vara bättre än att man får utmärkelse för god ridning? Och är det priset inte en god markör för vad vi alla ska sträva efter? VM släng dig i väggen om det nu inte är feather prize på VM 😀

Ja, jag vet att man dels måste förtjäna priset och dels måste man tävla.

Var finns jag i allt detta?

Mina ridskolehästar har aldrig haft bettrelaterade skador och de har lurviga mungipor. Mina ridskolehästar kommer fram till mig i hagen och stoppar sina huvuden i grimmorna eller tränsar sig själva om jag hämtar dem med träns. De trivs alltså med sitt arbete. Jag är övertygad om att det beror på att mina elever rider så bra.

Vem som helst får boka en privatlektion och känna på mina grymt bra ridskolehästar. Tror någon att jag förespråkar hård ridning känns det särskilt välkommet 😉

Nu har jag pysslat med den här sporten ett bra tag. När jag började fanns det tävlingar som var fulla med bus. Jag red skitdåligt, faktum är att man generellt red islandshäst mycket sämre på den tiden (att kunna tölta i form var det inget snack om, i alla fall inte på min nivå), men aldrig att jag kände mig obekväm. Islandshästvärlden kändes som en stor underbar familj. För mig var det här en uppenbarelse- hur vi umgicks med respekt för våra djur och hur roligt vi hade. Tölt i all ära men det var den isländska hästkulturen som golvade mig.

Det här var innan mobiltelefoner, digitala bilder och sociala medier.

Konstigt nog tycker jag att ju högre upp  islandshästvärldens ”hierarki” (jag vet inte vad jag ska kalla det) man kommer ju mer är den där gamla välkomnande känslan kvar. Jag önskar att alla ska få känna den här inkluderingen. Jag är övertygad om att vi i grund och botten vill samma sak, att få njuta av våra underbara glada hästar.

Vi bär alla ansvar för detta.

Jag tycker att vi ska vara tacksamma för och måna om våra underbara hästar men vi måste också vara medmänniskor. Det ena utesluter inte det andra.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om starten på ett ridpass och några av mina allergier.

Jag tycker att det viktigaste i ridningen handlar om balans. Nästan alla problem jag ser är problem med balansen även om orsaken till balansproblemen är olika.

Jag talar om både psykisk och fysisk balans, och jag tror att de hänger ihop. En orolig häst rör sig inte i balans och en häst som är obalanserad blir orolig.

Balansen är en färskvara, den kan ändra sig från en stund till en annan.

För att få hästen i balans måste vi som sitter på också vara i balans. Japp, det här är det som gör ridning så svårt ;-).

Därför tycker jag att man alltid börjar ridpasset med att söka efter balansen ihop med hästen. Att den inte ska gå på bogarna, att den inte ska hänga i tygeln, att den inte ska springa ifrån ryttaren. Egentligen tycker jag att det ser ut och känns som om hästen springer ikapp sin balans.

Därför kan många hästar ha hjälp av att inte börja ridpasset på lös tygel. Lång tygel kan vara okej, om hästen hittar sin balans där. Jag är över huvud taget inte en jättestor fan av ridning på lös tygel. De hästar jag rider brukar ändå bli mjuka i munnen och bäriga. Eller så är det därför de blir det.

Därför är det också viktigt att ryttaren rider det första steget och belönar hästen när den svarar rätt. Det är mindre bra att hästen bara går iväg eller att ryttaren sitter och tjatar med sina skänklar.

Många, märker jag, vill börja sitt ridpass med att få kontroll. Jag håller på att utveckla en allergi mot ordet kontroll. Ändå rider jag sällan okontrollerat. För när det är balanserat blir det ju kontrollerat.

Jag är en ordnörd och jag är övertygad att de ord vi använder styr våra handlingar. Och det är också vad jag ser.

Om ryttaren börjar med att göra en snäv sväng som utgår från ett rejält vändande tygeltag (som gör att hästen mister sin balans om den ens hunnit hitta den) och jag frågar varför får jag alltid svaret att Jag vill ha kontroll.

En annan variant är den som kan hända när hästen springer lite för fort, oftast redan på bogarna, och ryttaren använder tygeln för att få in hästen på en bromsande volt.

Det finns ju en sån regel, heta hästar små volter, lata hästar stora volter. Och ja- den stämmer tycker jag MEN det gäller att rida hästen i balans även på volten. Tygelridning ger obalans. Och som jag redan nämnt försöker många hästar springa ifatt sin balans.

Tygelridning ger också dålig kommunikation, hårda munnar, hästar som går på bogarna, sämre gångarter, ledinflamationer…. Med tygelridning menar jag att man inte använder sin vikt, sitt säte och sina skänklar när man styr hästen- man bara drar i tyglarna.

Jag tror på fullaste allvar att om man istället tänker att man ska rida den för snabba hästen i balans, sätter sig rätt i sadeln, vågar driva in bakbenen och använder sig av det fantastiska verktyget halvhalter är chansen mycket större att man får hästen i balans och i tillbaka till det tempo man vill rida. Och risken för allt det negativa jag nämnde ovan blir mindre. Likaså risken för att hästen ska gå omkull.

Jag säger inte att det alltid är lätt men jag tror att det blir lättare om vi väljer våra ord.

Jag är själv en kontrollfreak och jobbar dagligen på att vara överens med tanken att jag inte kan ha kontroll på allt.

Därför väljer jag att tänka att jag ska rida i balans och att jag och min häst ska ha en god kommunikation. Den kommunikationen går åt båda håll, det ska vara en dialog och inte en tjatig monolog som jag håller.

Det betyder inte att jag rider kravlöst. Det är också ett uttryck som jag är lite allergisk mot. Jag har mål, jag har förväntningar, jag har en känsla som jag letar efter när jag rider. Hästen får inte bestämma vart eller hur, den får däremot ta ansvar för att förflytta sig dit jag vill i det tempo jag ber om- helst i balans. Mitt ansvar är att ställa rätt krav så att hästen vill vara med mig, vill göra det jag ber om och att den blir stark och hållbar.

Så dagens tips, leta efter balansen i din ridning, från första steget och genom hela ridpasset.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oväntad pedagogisk hjälp

Jag stod och pratade om att öppna dörrar dit vi vill att hästen ska gå. Eleverna red på volt och jag höll på med mitt dagliga tjat: Rid från inner skänkel till ytter tygel, Rid runt inner skänkel, Se till att det finns luft mellan inner tygel och hästens hals, Håll inner skänkel lång, Upp med tårna, Bak med inner axel, Sitt mitt över hästen.

Som så ofta kommer frågan: Vad ska jag göra med ytterskänkeln?

Då kommer katten Britta förbi. Britta vill gärna bli buren. Och som alla katter är Britta väldigt rörlig i ryggen.

När frågan kommer tar jag upp mitt pedagogiska verktyg Britta i famnen. Ber eleverna att titta på henne när hon får demonstrera hur hästen använder sin kropp på volt.

Med Brittas hjälp tror jag att det blev tydligt att ytter skänkel måste ge utrymme så hästens rygg kan bukta ut  på voltens ytter sida. Klämmer vi med ytterskänkel blir det svårt för hästen att böja sig korrekt på volt.

 

Publicerat i Ridproblem, Ridskolan, Ridutbildning, Sits | Lämna en kommentar