Om starten på ett ridpass och några av mina allergier.

Jag tycker att det viktigaste i ridningen handlar om balans. Nästan alla problem jag ser är problem med balansen även om orsaken till balansproblemen är olika.

Jag talar om både psykisk och fysisk balans, och jag tror att de hänger ihop. En orolig häst rör sig inte i balans och en häst som är obalanserad blir orolig.

Balansen är en färskvara, den kan ändra sig från en stund till en annan.

För att få hästen i balans måste vi som sitter på också vara i balans. Japp, det här är det som gör ridning så svårt ;-).

Därför tycker jag att man alltid börjar ridpasset med att söka efter balansen ihop med hästen. Att den inte ska gå på bogarna, att den inte ska hänga i tygeln, att den inte ska springa ifrån ryttaren. Egentligen tycker jag att det ser ut och känns som om hästen springer ikapp sin balans.

Därför kan många hästar ha hjälp av att inte börja ridpasset på lös tygel. Lång tygel kan vara okej, om hästen hittar sin balans där. Jag är över huvud taget inte en jättestor fan av ridning på lös tygel. De hästar jag rider brukar ändå bli mjuka i munnen och bäriga. Eller så är det därför de blir det.

Därför är det också viktigt att ryttaren rider det första steget och belönar hästen när den svarar rätt. Det är mindre bra att hästen bara går iväg eller att ryttaren sitter och tjatar med sina skänklar.

Många, märker jag, vill börja sitt ridpass med att få kontroll. Jag håller på att utveckla en allergi mot ordet kontroll. Ändå rider jag sällan okontrollerat. För när det är balanserat blir det ju kontrollerat.

Jag är en ordnörd och jag är övertygad att de ord vi använder styr våra handlingar. Och det är också vad jag ser.

Om ryttaren börjar med att göra en snäv sväng som utgår från ett rejält vändande tygeltag (som gör att hästen mister sin balans om den ens hunnit hitta den) och jag frågar varför får jag alltid svaret att Jag vill ha kontroll.

En annan variant är den som kan hända när hästen springer lite för fort, oftast redan på bogarna, och ryttaren använder tygeln för att få in hästen på en bromsande volt.

Det finns ju en sån regel, heta hästar små volter, lata hästar stora volter. Och ja- den stämmer tycker jag MEN det gäller att rida hästen i balans även på volten. Tygelridning ger obalans. Och som jag redan nämnt försöker många hästar springa ifatt sin balans.

Tygelridning ger också dålig kommunikation, hårda munnar, hästar som går på bogarna, sämre gångarter, ledinflamationer…. Med tygelridning menar jag att man inte använder sin vikt, sitt säte och sina skänklar när man styr hästen- man bara drar i tyglarna.

Jag tror på fullaste allvar att om man istället tänker att man ska rida den för snabba hästen i balans, sätter sig rätt i sadeln, vågar driva in bakbenen och använder sig av det fantastiska verktyget halvhalter är chansen mycket större att man får hästen i balans och i tillbaka till det tempo man vill rida. Och risken för allt det negativa jag nämnde ovan blir mindre. Likaså risken för att hästen ska gå omkull.

Jag säger inte att det alltid är lätt men jag tror att det blir lättare om vi väljer våra ord.

Jag är själv en kontrollfreak och jobbar dagligen på att vara överens med tanken att jag inte kan ha kontroll på allt.

Därför väljer jag att tänka att jag ska rida i balans och att jag och min häst ska ha en god kommunikation. Den kommunikationen går åt båda håll, det ska vara en dialog och inte en tjatig monolog som jag håller.

Det betyder inte att jag rider kravlöst. Det är också ett uttryck som jag är lite allergisk mot. Jag har mål, jag har förväntningar, jag har en känsla som jag letar efter när jag rider. Hästen får inte bestämma vart eller hur, den får däremot ta ansvar för att förflytta sig dit jag vill i det tempo jag ber om- helst i balans. Mitt ansvar är att ställa rätt krav så att hästen vill vara med mig, vill göra det jag ber om och att den blir stark och hållbar.

Så dagens tips, leta efter balansen i din ridning, från första steget och genom hela ridpasset.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oväntad pedagogisk hjälp

Jag stod och pratade om att öppna dörrar dit vi vill att hästen ska gå. Eleverna red på volt och jag höll på med mitt dagliga tjat: Rid från inner skänkel till ytter tygel, Rid runt inner skänkel, Se till att det finns luft mellan inner tygel och hästens hals, Håll inner skänkel lång, Upp med tårna, Bak med inner axel, Sitt mitt över hästen.

Som så ofta kommer frågan: Vad ska jag göra med ytterskänkeln?

Då kommer katten Britta förbi. Britta vill gärna bli buren. Och som alla katter är Britta väldigt rörlig i ryggen.

När frågan kommer tar jag upp mitt pedagogiska verktyg Britta i famnen. Ber eleverna att titta på henne när hon får demonstrera hur hästen använder sin kropp på volt.

Med Brittas hjälp tror jag att det blev tydligt att ytter skänkel måste ge utrymme så hästens rygg kan bukta ut  på voltens ytter sida. Klämmer vi med ytterskänkel blir det svårt för hästen att böja sig korrekt på volt.

 

Publicerat i Ridproblem, Ridskolan, Ridutbildning, Sits | Lämna en kommentar

Alla hästägare är intresserade av avel

Men HUR kan jag säga det?

Jag har aldrig träffat någon som inte vässar öronen när man pratar om deras egna hästars stam. Faktiskt ljuger jag inget alls när jag säger det.

På Forum är folk ofta intresserade av att se ”sina” hästsläktingar och höra om hur de är.

Alla som köper häst söker egenskaper som är viktiga för just dem. Det kan vara power och aktion men det kan också vara lite power och fin färg. Det kan vara höjd. Det kan vara mer eller mindre känslighet. Det kan vara en hel mängd olika saker.

Olika stammar ger olika varianter av islandshästen och även de som inte gillar olika när det gäller människor måste hålla med om att det är bra att det finns olika när det gäller hästar så att vi kan hitta om inte en perfect match så i alla fall en match som vi vill dela livet med.

Så VARFÖR talar vi så lite stam i IslandshästSverige? Jag har inget svar. Jag tycker att det är knäppt.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Ibland ser jag på barnklasser på tävlingar och tänker att jag ser många hästar som skulle få jobb på min ridskola om de sökte. Men jag har ingen aning om de har gemensamma förfäder.

På Landsmót i år hittade Magnus och jag snabbt två ston som vi hade velat ta med hem. Så dök de upp i samma avkommegrupp, båda var efter Omur fra´Kvistum. Nu ”vet” vi att vi inte bara gillar Ómur utan också hans avkommor.

Från proffshåll klagas det ibland på att det finns för många hingstar och att de bästa får för få ston. Varför är det så mån tro?

Det klagas också på att för många ston, som kanske inte är så bra, får ett föl, i stället för att de riktigt bra stona får många föl. I kriser minskar aveln hos de stora kunniga avlarna, men min känsla är att ettfölsavlarna fortfarande är lika många. Varför är det så mån tro?

(Jag tycker att det är okej att ta ett föl på sitt älskade sto som kanske saknar wowfaktorn, men är personligen tveksam till att göra det om målet är att sälja avkomman som föl.)

Ibland klagas det också på att svenskar sifferavlar. Varför är det så mån tro?

Jag tror att vi generellt är intresserade av vår historia. Vem tycker inte att det är häftigt att veta vem som bodde på orten för 200 år sedan? Vem tycker inte att det är spännande att höra om sina förfäders historia? Vem tycker inte att det är coolt att se likheter mellan älsklingshästen och hästens släktingar?

 

*Om någon nu inte förstått så är det svar jag far efter på mina frågor om användandet av de bästa hingstarna och stona, duktiga avlare som lägger ner och sifferavel

för att vi talar för lite om stam!

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Bra egenskaper hos en hästmännska

Det finns fler egenskaper än ”bara” talang som är bra att ha som hästmänniska till exempel:

  • Logiskt tänkande
  • Fantasi och kreativitet
  • Envishet
  • Litet sömnbehov
  • Styrka och kondition
  • Empati
  • Vanlig hyfs och en gnutta social kompetens

Men det är för varmt för att jag ska orka utveckla detta. Hoppas att det ändå är glasklart.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kroppskontroll

Nu kommer det en mer privat text än de jag brukar skriva.

Idag fick jag feta komplimanger om min kroppskontroll. Megafeta. Till stor del har jag hästarna att tacka för det, för de lär mig kontroll. Om jag inte kan kontrollera mig kan jag inte kontrollera dem.

Jag har diabetes. Typ okänd. Det finns typ 1, då man saknar insulinproduktion, och typ 2 då man är insulinresistent. Det finns också Lada som är en långsam utveckling av typ 1 och flera olika varianter av Mody som är genetiska och flera av dem är ganska oproblematisk men en eller ett par är bedrövligt problematiska. Det är typ 2 som ofta är livsstilsorsakad-  klartext om man är fet och lat kan man få det. Man kan få typ 1 av till exempel influensa. Jag är varken jättefet eller jättelat, har fortfarande lite eget insulin, äter bättre än de flesta och rör mig mer än de flesta. Dessutom har jag gentestats för Mody men har inte det heller. Jag tror at jag har stressutlöst typ 2 med genetisk prodisposition. Om jag läser mitt inlägg om när jag, eller vi, blev anmälda för misskötsel av djuren ser jag ju att jag beskriver alla mina diabetessymptom. Det spelar ingen roll att det var ogrundat och att vi ”blev friade” Jag fick en dödlig sjukdom för att jag aldrig hade trott att någon skulle vilja mig så illa. Och det var inte en trevlig upplevelse- det var som i en roman av Kafka. Till skillnad mot hur det annars är befinns man skyldig till man har bevisat motsatsen.

Jag ”sköter min diabetes”, så gott det nu går. Det är som att ha en påtvingad ätstörning. Det första jag gör på  morgonen är att kolla blodsockret, det sista jag gör på kvällen också. Tiden där mellan  funderar jag på när jag ska äta och vad jag ska äta- i förhållande till hur mycket jag rör på mig, stressar, har mens, har en infektion på gång (nej det vet man ju såklart inte), vädret och hur mycket sömn jag fått. Till exempel. Det är en jävla skitsjukdom! Att ta sprutor och kolla sitt blodsocker är den lätta delen av diabetesen.

Trots att jag ”sköter min diabetes” går det inte så bra. Blodtrycket är högt, njurvärdena är dåliga och mina ögon vill bli blinda. Så jag har under en lång tid fått injektioner i ögonen.

Låter det läskigt? Det är det! Det är som en mardröm. Fast det gör inte ont.

Idag hade jag en ny läkare på st Eriks ögonsjukhus. Jag är så glad över deras hjälp. Den nya läkaren var den som berömde min kroppskontroll. Och det är klart att hon har rätt. När jag tänker efter förstår jag det.

Först får man bedövningsdroppar i ögonen, bara att titta stort när något droppas i ögonen är ju onaturligt, när man vet att det svider som fan än mer onaturligt, men det går! Det är bara att andas.

Nästa och nästnästa droppe svider inte lika mycket, för då är man ju redan bedövad. Sedan kommer joddroppen som svider på riktigt trots bedövning och därefter tvättas ansiktet med sprit, det svider också fast inte direkt i ögonen. Hela tiden ”Titta stort”, ”Titta upp”, ”Titta ner”, ”Titta höger” och ”Titta vänster”. Sedan kommer sprutan i ögat. Yes jag är vaken och försöker komma ihåg att andas och efteråt är jag helt mentalt slut för det kräver sin kvinna att titta till vänster när någon kör in en nål i höger sidan av ögat.

Men jag har ju övat länge. Jag har övat på att kontrollera min andning när jag blir rädd. Jag har övat på att ibland kunna släppa kontrollen och bara följa med. Jag har övat på att ha kontroll på min kropp.

Det är oväntat att ridningen lönar sig när man är sjuk.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vilken häst behöver du?

Ibland är det ett klokt beslut att byta häst. Jag tror att det görs för sällan, för ibland matchar inte ryttarens behov med hästens kapacitet eller lynne. Så är det.

Ibland matchar inte hästens behov ryttarens kapacitet och lynne. Så är det också.

Ibland kan man arbeta med de här problemen men ibland är det en ”match made in hell”. Och ibland är ryttaren för lat helt enkelt för att arbeta med de här problemen. Så kan det också vara.

Ibland vet man inte när man skaffar hästen att det är en dålig matchning. Ibland vet vi inte ens hur vi är. Ibland utvecklas vi och förändras.

Men man kan ju fundera över vad man behöver från sin häst:

  • Bekräftelse. Var det här en oväntad punkt? Jag ser så mycket bekräftelsebehov hos ryttare. Det kan vara att man behöver bekräftelse från sina medmänniskor och då behöver man en wow-häst eller en tävlingshäst med kapacitet. Om ens behov av beröm och rosetter är större än hästens kapacitet finns det annars risk för att man begär mer än hästen förmår hur mycket den än anstränger sig. Andra behöver bekräftelse från sin häst. De vill att hästen ska visa att den ”älskar”. Om man vill ha en häst som kommer mot en i hagen och gnäggar, utan att vara mutad, rekommenderar jag en hingst. Eller en som redan är så. Hästar är mer eller mindre sociala med oss och jag tror inte egentligen att det har med kärlek att göra. Men det är klart att jag ler varje gång en häst ger mig ett välkomstgnägg. Det som stärker min teori om att det inte handlat kärlek är att ett av stona som bedömdes på Stenholmen gnäggade varje gång jag gick förbi henne. Jag hade inte ens tittat på henne. Klart att hon inte älskar mig utan bara är sån, pratig. Men gulligt är det.
  • Motion. Är ridningen ett sätt att hålla dig i form undvik hästar med sjukdomshistorik och dålig exteriör. Vill du åka runt på kurs och tävlingar bör du skaffa dig en häst som inte redan har ledarskapsproblem, som alltså inte är svårlastad, och inte själv skapa ledarskapsproblem.
  • Ett socialt liv med andra människor. Skaffa en häst som är enkel att rida ut på i grupp.
  • Mindfullness. Jo de flesta hästar kräver att vi är här och nu för de är ju här och nu. Men om man är rädd eller orolig är man inte här och nu.  Det är svårt nog att rida en bra och frisk häst bra tycker jag.
  • Närhet. Jag känner några hästägare som inte rider. Men de behöver sina hästar. Tänk vad bra det vore om de kunde ta hand om de hästar som är triangelmärkta eller har långtidskonvalecens.

Ni kan säkert komma på många fler skäl till att ha häst, jag känner att jag tappade tråden lite. Men jag tror att det är som bäst när vi hittar en hästpartner som matchar våra behov, och där vi matchar hästens behov.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Avelsbedömningsbonus

På väg hem från avelsbedömningen på Stenholmen slår det mig plötsligt hur bra det vore för många hästägare att åka till en avelsbedömning.

Inte för att se på fina hästar, även om det är trevligt.

Det som slog mig är hur mycket bra hästhantering man får se.

Nu är det ett tillfälle med många hingstar och ston huller om buller (och en väldigt fin valack som jag kanske skulle betäckt med om det varit en hingst).

Ändå är det lugnt.

Ändå står hingstarna i boxar sida vid sida. Och blir vänner.

Ändå binds hästarna, både ston och hingstar, upp utanför boxarna, på bit och sparkavstånd- alltså nära varandra- utan att bitas och sparkas eller ens säga pip.

Och fast det ibland hingstgnäggas lite, och troligen stognäggas också, blir hästmänniskorna inte skrikiga och spända.

Och fast det är nytt för hästarna är de mestadels fokuserade på sina människor.

Och hingstarna leds i sina träns på slak tygel, inga hingstkedjor. Det är ledarskapet som leder och inte utrustningen.

För mig är det alltid en kick att se harmoniska, glada, samarbetsvilliga och lydiga djur.

För mig är det alltid en glädje att se gott horsemanship.

För mig är det här också ett bevis för att min devis att när jag är nära hästarna ska de ta hänsyn till mig och inte tjafsa med varandra är bra och att det funkar även på bortaplan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar