Hur gör vi (häst-)världen bättre?

I lördags var jag och coachade mitt lag på Power gaits tävlingen. Det var en underbar höstdag men trevliga människor och fina hästar. Lag Eriksdal ligger absolut inte i topp efter deltävling 1 men jag är stolt över dem. Hästarna såg glada ut. För mig är det prio ett, de ska tycka att det är roligt att bli ridna annars är det ju inte hästvänligt. ”Mina” ryttare utvecklas hela tiden. Det är härligt att se och att få äran att följa dem. Fina människor! Dessutom vill vi att alla ska få vara med, vi på Eriksdal är inte bara hästvänner vi är också människovänner. Det är vackert!

Jag tycker också om att flera av mina elever dyker upp för att se på tävlingen och jag kan visa hur sitsen påverkar hästarna. Eller hur de hästar som är lite bättre skiljer sig från de som är lite sämre.  De ryttare som tittar ner i galoppen får hästar som inte går i uppförsbacke, till exempel, de ryttare som sitter ner och tittar upp rider inte i nerförsbacke. Det blir tydligt. Mina elever får en motivation att göra som jag säger ;-). Man lär sig mycket av att se andra rida.

Min dröm är att vinna feather prize innan jag dör (jo jag vet det innebär att jag måste tävla). Jag tycker att det är det finaste priset. Jag drömmer om att man ska säga att det ser trevligt ut när jag rider och om att vara ett med en häst och dansa fram med den.

Jag tror inte att jag är ensam.

Men det är svårt att rida, och det är svårare när prestationsdjävulen slår klorna i en.

Jag tycker att det har blivit värre. I min islandshästungdom fanns det rena skojtävlingar. Jag kan inte minnas att det var så mycket prestige på dem, bara skoj. Klart att det var roligt att vinna men det var inte så jävla allvarligt som typ alla tävlingar verkar ha blivit nu.

Och värst av allt är offentligheten. Gör man fel finns det risk att man blir offentligt avrättad, eller i alla fall hatad av främlingar. Ofta främlingar som inte ens har förstahandsinformation. Jag har blivit rädd för fotografer, inte för att jag försöker göra fel eller vara ful men det är ju som det är och det blir ju som det blir. Det är mänskligt att göra fel och vara ful.

Idag är det måndag morgon och jag minns med glädje Marie Carlsson som red tre hästar i lördags. Hästarna var inte stöpta i samma form och troligen inte de mest självgående hästarna på tävlingen. Men hennes hästar var så bra. Marie rider så snyggt och med ett leende på läpparna. Det ser trevligt ut att vara Maries häst. Den sitsen kan man kopiera.

Vad läser jag på FB? Som vanligt lyfter man det negativa man sett på tävling. Och drevet går. Just idag är det barnen på GK SM som får bära hundhuvudet. Men vad är det för fel på folk? Jag hoppas att någon skäms. Vi talar om barn! De är långt långt från färdigutbildade (det gäller mig också, kom ihåg det, och gissningsvis gäller det dig med).

Ska vi inte få tävla om det inte är perfekt? Hur ska vi då lära oss?

Jag skulle vilja se hur hatarna själva rider, för i ärlighetens namn så ÄR det svårt att rida, och om man är så jäkla duktig varför visar man inte upp det och agerar god förebild?

Det verkar finnas vissa fenomen och saker som det är fritt fram att hata. Stångbett till exempel. Det är ju bara fjantigt att hata något om man inte ens förstår dess funktion.

Eller att någon tar hårt i tygeln på uppvärmningen. Det är ju inte önskvärt men det får finnas proportioner på reaktionerna. Nu var jag inte där och såg men jag kan med stor säkerhet säga att om tygeln verkade bakåt och drivning saknades så blev hästen styv och det straffar sig på tävlingsbanan. Om tygeltaget var uppåtlyftande eller sidförande kan det ha varit nödvändigt för att lösgöra och då är det inte alls hårt, men det kräver att man samtidigt driver. Förstår ni vartåt jag far? Hästen man tävlar ska vara lösgjord, värmer man upp utan att lösgöra straffar det sig redan på tävlingsbanan.

Det finns andra saker som det aldrig skrivs om och som min erfarenhet säger att många många hästar har problem med; obalanserade ryttare, axlar som rör sig i passtakt, hårda händer (och då inkluderat de som alltid rider på glappande tygel som så många gör för att vara snälla), tygelstyrning (som jag kallar det när man sitter på sin röv, inte orkar driva, inte använder sin balans och sits och försöker flytta hästen med tygelns hjälp) och hackande hälar (som ofta hänger ihop med tygelstyrningen). Skulle man skriva om detta skulle man troligen bli kallad elak. Det är skillnad på fel och fel, eller är det det?

Nu tycker jag inte att någon behöver skämmas så länge hen försöker bli bättre och mer hästvänlig. Man måste få tid på sig att lära sig.

Vi som rider gör det för att vi tycker om hästar- kan vi inte vara överens om det? Eller tror någon på allvar att någon rider av någon annan anledning?

Nu kommer det en riktig pedagogs slutledning; VI LÄR OSS AV GODA FÖREBILDER; VI LÄR OSS AV BERÖM, VI LÄR OSS AV ATT FOKUSERA PÅ DET POSITIVA.

varför, varför, är fokus på de som misslyckats med sin intention att prestera bra?

Varför inte lyfta de som man inspireras av? Det måste ju finnas fler än Peder Fredriksson? För mig gör det i alla fall det. Jag ser trevlig ridning på alla nivåer, jag ser trevlig utveckling på alla nivåer.

Vad händer om alla istället för att lägga energi på det negativa berömmer det som är bra?

Vad händer om vi börjar leta efter rätt istället för fel?

Hur blir världen om vi sprider kärlek i stället för hat?

 

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ryttarens händer

Titta på proffsens händer! Välj din favorit inom dressyr eller islandshäst. Se hur de bär sina händer. Se hur lite de använder tyglarna.

Fundera på hur de ”ändå” lyckas med att göra ridningen till en vacker konst. (Jag tror ju att det just är för att deras händer är så grymt bra)

Här kommer förslag på var du kan se god ridning:

https://www.youtube.com/channel/UCkksJqXVjkYF8v4jdttw9og

https://www.youtube.com/results?search_query=charlotte+dujardin+2017+

https://www.youtube.com/results?search_query=edward+gal

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hagbytestider

Så här års byter många hästar hagar, de kommer hem från betet och en del passar också på att byta stall.

Jag tänker alltid på Island i dessa tider. Jag återkommer till det, men i korthet så har vi i Sverige en förmåga att göra en stor grej av något som inte behöver vara det.

Det här ser jag både i min del av världen och får frågor om från hästägare på andra stall.

Till exempel hur jag gör när jag ska ha in en ny häst i flocken.

Mitt svar är, det beror på. Kommer det två nya hästar samtidigt får de hänga ihop i någon vecka.

Annars beror det på hur stor hage de ska gå i, om det finns bete och hälsostatus.

Finns det möjlighet får den nya hästen gå i en hage bredvid sitt nya gäng så att de kan spana in varandra i några dagar. Gör det inte det så tror jag att det inte spelar någon roll om de flyttat från Island eller från vinterhagen här till sommarhagen (de ser inte varandra alls på grund av avstånden).

Om jag inte är säker på att hästen är avmaskad (vis av erfarenhet, från att vara i princip en maskfri gård krävdes det bara en ny häst full med mask) , kommer med en transport där den kunnat bli smittad eller från ett stall med mycket aktivitet så får den vara i karantän till jag känner mig lugn för att det är friskt. Jag är osunt orolig för kvarka.

Men så åker man (eller jag 😉 ) till Island. Där finns det bybutiker med hästparkeringshagar. Inte en hage per häst. Inte en stor hage. Så tydligen kan man ställa in sin häst med en häst från en annan gård medan man handlar. Där kan man rida till grannen och ställa in sin häst med grannens hästar. Och om det är långt mellan mina hagar är det ingenting jämfört med grannavstånden på den Isländska landsbygden. Där släpper man också ut sina hästar på fjället under sommaren och låter dem bilda flockar som de vill, det är hundratals hästar på samma fjäll. Till hösten samlar man in alla hästar och då ser det ut så här:

Man knöar in dem, och det verkar ju gå bra.

När jag frågar mina isländska vänner om de har blandflockar, eller om hästarna inte slåss så tittar de på mig som om jag ställer helt tokiga frågor.

Men det är klart att det sker olyckor med hästar.

Undrar bara om det är vanligare här? Och i så fall kan det bero på att en del hästar inte fått rätt flockfostran? Eller att vi oroar oss för mycket? Eller att de inte får vara häst i samma utsträckning? Eller att vi har för små hagar? Eller att hästarna får för lite rörelse? Eller att de inte fått optimal uppväxt så att de är klenare? Eller är det bara så att det inte är en lika big deal på Island (om det inte rör sig om en särskilt värdefull häst) eftersom man äter upp dem om de skadar sig för mycket?

Jag har inget svar, bara en massa teorier.

Jag har inte varit förskonad från skador på hästarna. En häst fick en sena avsparkad och 6 månaders strikt boxvila (han mår utmärkt idag). Relativt ny häst i flocken (med gener som är lite kända för att just vara flockkaxiga, men det är fina hästar så man kan inte undvika den genen helt) och min häst som är född här är rätt wannabeig, det vill säga lite kaxig. En annan av våra hästar fick benet avsparkat, pang bom rakt av. (Han var gammal och utdömd för förslitningsskador och vi samlade oss ändå för att ringa slaktaren.) Han hade bott här i tio år och var en härlig individ. Det fanns ingen ny häst i flocken. Shit happens helt enkelt. Fast det är shit, tro inget annat.

Annars har det mest varit sårskador och de brukar ju oftast bli bra.

Vad jag tror är att hästarna känner vår oro och påverkas av den. Därför tror jag att om hästägare är oroliga för vad som ska hända vid hopsläpp är det bäst att de åker därifrån.

Vad jag vet är att det är omöjligt att veta vilka hästar som kommer att bita varandra i frambenen (oftast hanhästar),  sparkas (oftare honhästar), utmana varandra med gristjut och kanske jaga bort varandra. Det beror på.

Jag vet också att det sällan är en häst som blir utsatt av alla andra hästar. Introduktionen brukar ske ”one on one”. Hästarna måste själva få bestämma hur.

De som inte får hänga med flocken är INTE mobbade. De är inte människor. De som inte får hänga med talar antingen inte hästspråk eller så har de en orolig energi. Hästar, precis som jag, mår dåligt av oroliga energier. Oftast får de med tiden hänga med flocken.

Jag vet också att de bråkiga hästarna inte är de ranglåga, de brukar vara nöjda, eller de ranghöga, de brukar vara måna om att alla mår bra. Det är wannabees som bråkar mest. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att en häst är ranghög och så visar det sig att den bara är osäker och rädd- och därför bråkig.

Hästöverlevnad handlar om flockinstinkt och i flocken måste man kunna lita på varandra.

Ibland får jag frågan- kommer hästen /hunden/katten ihåg mig? Jag tror att till och med mina höns kommer ihåg- människor, hundar och katter. De är ju inte rädda för våra hundar och katter och de vet att det är jag som är deras kompis/matare. Trots att de har hönshjärnor. Klart hästarna kommer ihåg! Oss och varandra.

Bara för att man flyttar flocken till en annan hage behöver det inte skapa oro i den. Bara för att en häst varit bortrest en helg, eller ett par år, behöver den inte introduceras på nytt.

Vi gör en massa saker för att göra det bra för hästarna. Men vi gör också en del för att det ska vara bra för oss, och så måste det få vara. Det går inte att kombinera regelbunden och frekvent träning med svensk vinter och tio hektar-hagar. Vi måste göra avvägningar och val. Och sedan får vi vara nöjda med våra val eller ändra dem, inte ha ångest.

Det finns en massa saker som vi oroar oss för, eller ”gör en grej av”. Sådant som inte behöver vara en grej. Vi blir stressade. Eller skapar stress hos andra.  Det här är en viktig poäng- så många människor mår dåligt. Vi stressar, vi har ångest, vi har oro, vi hinner inte med, vi vill vara till lags, vi vill passa in, vi vill prestera. Så många glömmer bort att vara snälla mot sig själv. Och så kommer det en förfrågan som man inte kan säga nej till, inte en stor grej men det kommer bli fler och fler små onödiga ”måsten” och en dag tippar det över. Vi ska vara rädda om våra hästar och våra medmänniskor.

Jag vill att hästen ska vara den frizon där man kan få vara i nuet och hämta styrka och kraft för att orka med resten av livet. Hästarna är här och nu, de kan lära oss. De kan få oss att stressa av om vi låter dem göra det.

Jag tror på fullaste allvar att våra hästar mår bättre om vi inte är stressade och att vi gör dem en tjänst om vi funderar på om allt vi stressar över verkligen är viktigt. Lite mer go with the flow, utan att tumma på det viktiga.

Dagens rekommendation; Kan du  så lyssna till Margaretha Bendroth!

http://www.hastsverige.se/sida127.html

Hösten är en bra tid för ridning! Njut!

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad alla ryttare borde veta

i alla fall alla som rider i jordbruksområden.

Jag lär mig så mycket av att bo på landet, och ju mer jag lär mig ju mer respekt får jag för vår jord och för de som brukar den. Här kommer saker som jag lärt mig och som alla vi som rider ut borde veta.

Stubbåker

En stubbåker är den plats där man odlat säd (havre, korn, vete eller råg) efter att säden och halmen är skördad. Det kan vara okej att rida på en stubbåker, om den ska plöjas upp och annan gröda ska sås in MEN det kan vara så att säden har såtts in som skyddsgröda. Det betyder att den har såtts in ihop med vall, vad vi vanliga dödliga kallar gräs, för att gräset tar tid på sig att etableras. I det här fallet är vad som ser ut som en stubbåker en vall. Vallen ska man inte rida på. Därför måste du alltid fråga markägaren innan du rider på det du tror är en stubbåker.

Vall

Vall är alltså en gräsmatta i jätteformat. Det finns olika sorters vall. En del är till för bete, en del för foderproduktion och en del för både och.

Vad man sår för gräs beror på vad vallen ska användas till och vilket djurslag man ska fodra med den. Det finns ju olika gräsblandningar till trädgården också så det här är ju inte konstigt. Betesvallen måste tåla tramp bättre, den måste ha bra rotsystem.

Jag har redan skrivit att det tar tid för vallen att etablera sig. Det här är viktigt för oss ryttare att förstå.

Det säger sig själv att frö inte är gratis. Vad som däremot förvånade mig är vad det kostar att få gräset att växa och bli ett bra foder, det vill säga kostnaden för gödning.

Det är inte lätt att få till ett hö/bete med rätt balans mellan energi och protein, rätt balans mellan mineralerna, med vitaminer och lågt socker. Det handlar också om ph-värdet.

Jag har förstått att det tar lång tid att få en bra jord. 10-20 år har jag hört.

Sedan är det de där medhjälparna i jorden som behöver visas hänsyn. Jag talar om maskar och alla andra små typer som arbetar i jorden och gör den frisk.

Ju mer man plöjer ju mer stör man dem. Naturligtvis. Ju mer måste man reparera skadan på konstgjord väg så gott det går, med gödning.

Det här betyder att ju längre tid man kan ha en vall utan att så om ju bättre är det ur alla perspektiv; miljömässigt, ekonomiskt och näringsmässigt.

Problemet med betesvallar är att det går djur på dem ;-). Djur trampar sönder- så är det tyvärr.

På hövallen trampar bara enstaka uteliggardjur.

Därför bör ryttare veta detta: Vall är inte ridmark! 

Har ni sett hur det ser ut där man försökt göra en ridbana utan att förbereda marken? Där man stängslat in en bit av hagen. Det är inte ofta det blir så mycket ridet där- för marken håller inte.

I mina trakter har vi tur, det finns ängar där ingen gör något. Där kan man rida med gott samvete. Fast vid närmare eftertanke är det ju också sorgligt med jordbruksmark som inte nyttjas.

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hur mycket kan man lära sig om gräset våra hästar äter?

Jag lär mig hela tiden massor, en del nytt, en del som jag lärt får jag omvärdera och kanske det jag vet idag visar sig vara fel imorgon. Det får framtiden utvisa. Här kommer några exempel;

Förr har jag släppt hästarna på bete efter midsommar för jag trodde att det var bra. Gräset hade fröat av sig sig. Jag gissar att de långa stråna innehåller mycket fibrer, och det är ju bra. Men i sin helhet vet jag inte om jag längre tror att det är bra.

Nu har jag förstått att det höga gräset blir glest eftersom mindre ljus kommer ner till marken. Ju mer man klipper sin gräsmatta ju tätare blir den- eller hur? Ju tätare vall ju bättre tål den hovtramp.

Efter midsommar blir dagarna kortare och tillväxten minskar. Har ni stött på folk som tror att islandshästar ska ha sent skördat hö för att det har mindre protein? Nu har jag haft häst en tid och fodrat med hösilage med olika värden. Nu vet jag att mina hästar ser finare ut och mår bättre med ganska proteinrikt foder.

Dessutom minskar allt, inte bara proteinet. Gräset innehåller mest mineraler och vitaminer när det växer mest. I dagsläget funderar jag mycket på just mineraler och vitaminer. På grund av min diabetes äter jag massor av kosttillskott. Jag blir ”friskare” av dem. Jag tror på teorin att både vi och djuren blir sjukare av bristerna vi har.

Jag är inne i en period där jag tar reda på vad som växer i mina hagar, både arter (det är svårt att artbestämma gräs som inte gått i ax) och mineralmässigt genom analys. Näst på tur står att göra en ph-analys. Jag lutar mot att vi behöver gödsla och kalka för att inte utarma jorden. Särskilt om vi mockar hagarna. Då tar vi ju bort en del av det naturliga kretsloppet.

Dessutom- det där med tuggtiden! Här har vi nog en stor missuppfattning, den att hästen ska stå och tugga en stor del av dagen. Hästen ska ägna en stor del av dygnet åt att GÅ och äta. Mammahösilagebal inbjuder inte till vandring och hönät gör varken till eller från.

Kort gräs inbjuder till att gå och äta.

Å så var det det där med grässorter, inte enkelt. Jag skulle aldrig så rajgräs.  Jag skulle så ängsgröe och rödsvingel och timotej, men hoppas på mer forskning och fler hästanpassade sorter.

Så just nu är jag inne på:

  • kalka
  • gödsla
  • tidigt betessläpp
  • lång betesperiod
  • stora hagar som inbjuder till mycket rörelse
  • ny vall som är hästanpassad och inte koanpassad

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tävlingstanke

Vad som döms på tävling är viktigt för det påverkar mångas ridning. Vi som instruerar dem som tävlar måste ju ta hänsyn till vad domarna vill se (och till vad som är bra för hästen såklart).

Jag gillar tanken med vår nya domarhandledning, att större fokus ligger på lösgjordhet och ridskicklighet.

http://sifweb.moln.net/Portals/0/T%C3%A4vling/pdf/Domarhandledning%202014%20(Svenska).pdf

Eftersom jag har det jobb jag har har jag fått, nja absolut inte gratis, mycket fortbildning i detta.

Ibland undrar jag ändå.

Då är det bra att det finns forum. Kanske mer för de som inte ”fått” fortbildning.

Vi måste ju förstå meningen, vad det är domarna vill se, för att domarhandledningen ska fylla sitt syfte.

Annars är det ju bortkastat jobb att ändra den.

(Undrar fortfarande varför kommentarerna ser precis likadana ut som med den gamla handledningen. För mig blir det förvirrande)

Publicerat i Hästar, tävling, Uncategorized | Lämna en kommentar

Är pass en ovanligt svår gångart?

Vad tycker du? Jag är tveksam, eller inte. Till exempel;

  • Det är svårt att rida bra tölt- därför tränar vi mycket på det. Jättemycket.
  • Det är svårt att rida bra trav, för att inte tala om att rida lätt rätt. Och trav med stadig kontakt som kräver en stilla hand ska vi inte tala om. Men det är ju skönare att rida tölt, med eller utan taktproblem, så därför tränar de flesta mer på tölt. Eller hur? Och så har vi ju våra hästar för att kunna tölta. Vi vårdar helt enkelt gudarnas gåva till oss ;-).
  • Det är svårt att rida en bra skritt som ger höga tävlingspoäng och eftersom vi ofta använder skritten för vila (för både häst och ryttare) tränar vi mer på att rida dålig skritt än att rida bra skritt. Eller har jag fel? Varför inte träna skritt och leda hästen när den behöver vila?
  • Det är svårt att rida en bra bärig galopp, en galopp där vi kan reglera tempo och form. Det är till och med svårt att rida en galopp där vi kan styra hästen. Dessutom använder vi ofta galoppen som en happening. En ”nu ska vi släppa kraven (i tölten) och busa iväg i en frisk galopp”-happening. Jag brukar sällan  ge andra hästrasägare mer cred än islandshästägare, jag gillar ju vår kultur, men jag inbillar mig att de som rider stor brun generellt är bättre på arbete i galopp än vad många av oss är.

Så frågan är om det är svårare att rida pass en en bra tölt? Är det i så fall för att vi har för dålig koll på galoppen innan passläggningen? Är det för att vi tränat passridning för lite? Är det för att vi är skickliga på att rida bort hästens naturliga framåtbjudning?

Jag vet inte, men jag funderar.

Fick mig en tankeställare när min isländska vän Freyr var här. Han red den ena hästen efter den andra, många av dem hans uppfödningar. När jag frågade om han visste att en av dem var femgångare så tittade han på mig som om jag var imbecill. Han hade ju ridit henne. För Freyr var det ingen grej att rida de gångarter som hästen bjuder på.

Jag började tänka att man kanske inte ska göra en så stor grej av grejer. Om man lyssnar till hästen och den säger vad den är redo för så kanske det bara är att köra?

Som följd har jag börjat tänka att vi borde rida mer galopp, och inte bara som en happening utan också som en gångart vi arbetar i.

Att skritten är en arbetsgångart har jag sedan länge upptäckt, och därför brukar mina hästar skritta bra.

Och faktiskt så är det så att bland mina stora ridmomentsupplevelser finns det ett travminne. När hästen går jäkligt bra i trav och är fullständigt ridbar är det inte en så pjåkig gångart. Det minnet har jag Birkir att tacka för. Kanske var det därför våra vägar korsades- för att jag skulle fatta att trav också kan vara helt okej 🙂

Det är kanske inte svårt att rida pass? Det kanske bara är svårt att rida bra?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar