Alla hästägare är intresserade av avel

Men HUR kan jag säga det?

Jag har aldrig träffat någon som inte vässar öronen när man pratar om deras egna hästars stam. Faktiskt ljuger jag inget alls när jag säger det.

På Forum är folk ofta intresserade av att se ”sina” hästsläktingar och höra om hur de är.

Alla som köper häst söker egenskaper som är viktiga för just dem. Det kan vara power och aktion men det kan också vara lite power och fin färg. Det kan vara höjd. Det kan vara mer eller mindre känslighet. Det kan vara en hel mängd olika saker.

Olika stammar ger olika varianter av islandshästen och även de som inte gillar olika när det gäller människor måste hålla med om att det är bra att det finns olika när det gäller hästar så att vi kan hitta om inte en perfect match så i alla fall en match som vi vill dela livet med.

Så VARFÖR talar vi så lite stam i IslandshästSverige? Jag har inget svar. Jag tycker att det är knäppt.

Jag har sagt det förr och säger det igen: Ibland ser jag på barnklasser på tävlingar och tänker att jag ser många hästar som skulle få jobb på min ridskola om de sökte. Men jag har ingen aning om de har gemensamma förfäder.

På Landsmót i år hittade Magnus och jag snabbt två ston som vi hade velat ta med hem. Så dök de upp i samma avkommegrupp, båda var efter Omur fra´Kvistum. Nu ”vet” vi att vi inte bara gillar Ómur utan också hans avkommor.

Från proffshåll klagas det ibland på att det finns för många hingstar och att de bästa får för få ston. Varför är det så mån tro?

Det klagas också på att för många ston, som kanske inte är så bra, får ett föl, i stället för att de riktigt bra stona får många föl. I kriser minskar aveln hos de stora kunniga avlarna, men min känsla är att ettfölsavlarna fortfarande är lika många. Varför är det så mån tro?

(Jag tycker att det är okej att ta ett föl på sitt älskade sto som kanske saknar wowfaktorn, men är personligen tveksam till att göra det om målet är att sälja avkomman som föl.)

Ibland klagas det också på att svenskar sifferavlar. Varför är det så mån tro?

Jag tror att vi generellt är intresserade av vår historia. Vem tycker inte att det är häftigt att veta vem som bodde på orten för 200 år sedan? Vem tycker inte att det är spännande att höra om sina förfäders historia? Vem tycker inte att det är coolt att se likheter mellan älsklingshästen och hästens släktingar?

 

*Om någon nu inte förstått så är det svar jag far efter på mina frågor om användandet av de bästa hingstarna och stona, duktiga avlare som lägger ner och sifferavel

för att vi talar för lite om stam!

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Bra egenskaper hos en hästmännska

Det finns fler egenskaper än ”bara” talang som är bra att ha som hästmänniska till exempel:

  • Logiskt tänkande
  • Fantasi och kreativitet
  • Envishet
  • Litet sömnbehov
  • Styrka och kondition
  • Empati
  • Vanlig hyfs och en gnutta social kompetens

Men det är för varmt för att jag ska orka utveckla detta. Hoppas att det ändå är glasklart.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kroppskontroll

Nu kommer det en mer privat text än de jag brukar skriva.

Idag fick jag feta komplimanger om min kroppskontroll. Megafeta. Till stor del har jag hästarna att tacka för det, för de lär mig kontroll. Om jag inte kan kontrollera mig kan jag inte kontrollera dem.

Jag har diabetes. Typ okänd. Det finns typ 1, då man saknar insulinproduktion, och typ 2 då man är insulinresistent. Det finns också Lada som är en långsam utveckling av typ 1 och flera olika varianter av Mody som är genetiska och flera av dem är ganska oproblematisk men en eller ett par är bedrövligt problematiska. Det är typ 2 som ofta är livsstilsorsakad-  klartext om man är fet och lat kan man få det. Man kan få typ 1 av till exempel influensa. Jag är varken jättefet eller jättelat, har fortfarande lite eget insulin, äter bättre än de flesta och rör mig mer än de flesta. Dessutom har jag gentestats för Mody men har inte det heller. Jag tror at jag har stressutlöst typ 2 med genetisk prodisposition. Om jag läser mitt inlägg om när jag, eller vi, blev anmälda för misskötsel av djuren ser jag ju att jag beskriver alla mina diabetessymptom. Det spelar ingen roll att det var ogrundat och att vi ”blev friade” Jag fick en dödlig sjukdom för att jag aldrig hade trott att någon skulle vilja mig så illa. Och det var inte en trevlig upplevelse- det var som i en roman av Kafka. Till skillnad mot hur det annars är befinns man skyldig till man har bevisat motsatsen.

Jag ”sköter min diabetes”, så gott det nu går. Det är som att ha en påtvingad ätstörning. Det första jag gör på  morgonen är att kolla blodsockret, det sista jag gör på kvällen också. Tiden där mellan  funderar jag på när jag ska äta och vad jag ska äta- i förhållande till hur mycket jag rör på mig, stressar, har mens, har en infektion på gång (nej det vet man ju såklart inte), vädret och hur mycket sömn jag fått. Till exempel. Det är en jävla skitsjukdom! Att ta sprutor och kolla sitt blodsocker är den lätta delen av diabetesen.

Trots att jag ”sköter min diabetes” går det inte så bra. Blodtrycket är högt, njurvärdena är dåliga och mina ögon vill bli blinda. Så jag har under en lång tid fått injektioner i ögonen.

Låter det läskigt? Det är det! Det är som en mardröm. Fast det gör inte ont.

Idag hade jag en ny läkare på st Eriks ögonsjukhus. Jag är så glad över deras hjälp. Den nya läkaren var den som berömde min kroppskontroll. Och det är klart att hon har rätt. När jag tänker efter förstår jag det.

Först får man bedövningsdroppar i ögonen, bara att titta stort när något droppas i ögonen är ju onaturligt, när man vet att det svider som fan än mer onaturligt, men det går! Det är bara att andas.

Nästa och nästnästa droppe svider inte lika mycket, för då är man ju redan bedövad. Sedan kommer joddroppen som svider på riktigt trots bedövning och därefter tvättas ansiktet med sprit, det svider också fast inte direkt i ögonen. Hela tiden ”Titta stort”, ”Titta upp”, ”Titta ner”, ”Titta höger” och ”Titta vänster”. Sedan kommer sprutan i ögat. Yes jag är vaken och försöker komma ihåg att andas och efteråt är jag helt mentalt slut för det kräver sin kvinna att titta till vänster när någon kör in en nål i höger sidan av ögat.

Men jag har ju övat länge. Jag har övat på att kontrollera min andning när jag blir rädd. Jag har övat på att ibland kunna släppa kontrollen och bara följa med. Jag har övat på att ha kontroll på min kropp.

Det är oväntat att ridningen lönar sig när man är sjuk.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vilken häst behöver du?

Ibland är det ett klokt beslut att byta häst. Jag tror att det görs för sällan, för ibland matchar inte ryttarens behov med hästens kapacitet eller lynne. Så är det.

Ibland matchar inte hästens behov ryttarens kapacitet och lynne. Så är det också.

Ibland kan man arbeta med de här problemen men ibland är det en ”match made in hell”. Och ibland är ryttaren för lat helt enkelt för att arbeta med de här problemen. Så kan det också vara.

Ibland vet man inte när man skaffar hästen att det är en dålig matchning. Ibland vet vi inte ens hur vi är. Ibland utvecklas vi och förändras.

Men man kan ju fundera över vad man behöver från sin häst:

  • Bekräftelse. Var det här en oväntad punkt? Jag ser så mycket bekräftelsebehov hos ryttare. Det kan vara att man behöver bekräftelse från sina medmänniskor och då behöver man en wow-häst eller en tävlingshäst med kapacitet. Om ens behov av beröm och rosetter är större än hästens kapacitet finns det annars risk för att man begär mer än hästen förmår hur mycket den än anstränger sig. Andra behöver bekräftelse från sin häst. De vill att hästen ska visa att den ”älskar”. Om man vill ha en häst som kommer mot en i hagen och gnäggar, utan att vara mutad, rekommenderar jag en hingst. Eller en som redan är så. Hästar är mer eller mindre sociala med oss och jag tror inte egentligen att det har med kärlek att göra. Men det är klart att jag ler varje gång en häst ger mig ett välkomstgnägg. Det som stärker min teori om att det inte handlat kärlek är att ett av stona som bedömdes på Stenholmen gnäggade varje gång jag gick förbi henne. Jag hade inte ens tittat på henne. Klart att hon inte älskar mig utan bara är sån, pratig. Men gulligt är det.
  • Motion. Är ridningen ett sätt att hålla dig i form undvik hästar med sjukdomshistorik och dålig exteriör. Vill du åka runt på kurs och tävlingar bör du skaffa dig en häst som inte redan har ledarskapsproblem, som alltså inte är svårlastad, och inte själv skapa ledarskapsproblem.
  • Ett socialt liv med andra människor. Skaffa en häst som är enkel att rida ut på i grupp.
  • Mindfullness. Jo de flesta hästar kräver att vi är här och nu för de är ju här och nu. Men om man är rädd eller orolig är man inte här och nu.  Det är svårt nog att rida en bra och frisk häst bra tycker jag.
  • Närhet. Jag känner några hästägare som inte rider. Men de behöver sina hästar. Tänk vad bra det vore om de kunde ta hand om de hästar som är triangelmärkta eller har långtidskonvalecens.

Ni kan säkert komma på många fler skäl till att ha häst, jag känner att jag tappade tråden lite. Men jag tror att det är som bäst när vi hittar en hästpartner som matchar våra behov, och där vi matchar hästens behov.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Avelsbedömningsbonus

På väg hem från avelsbedömningen på Stenholmen slår det mig plötsligt hur bra det vore för många hästägare att åka till en avelsbedömning.

Inte för att se på fina hästar, även om det är trevligt.

Det som slog mig är hur mycket bra hästhantering man får se.

Nu är det ett tillfälle med många hingstar och ston huller om buller (och en väldigt fin valack som jag kanske skulle betäckt med om det varit en hingst).

Ändå är det lugnt.

Ändå står hingstarna i boxar sida vid sida. Och blir vänner.

Ändå binds hästarna, både ston och hingstar, upp utanför boxarna, på bit och sparkavstånd- alltså nära varandra- utan att bitas och sparkas eller ens säga pip.

Och fast det ibland hingstgnäggas lite, och troligen stognäggas också, blir hästmänniskorna inte skrikiga och spända.

Och fast det är nytt för hästarna är de mestadels fokuserade på sina människor.

Och hingstarna leds i sina träns på slak tygel, inga hingstkedjor. Det är ledarskapet som leder och inte utrustningen.

För mig är det alltid en kick att se harmoniska, glada, samarbetsvilliga och lydiga djur.

För mig är det alltid en glädje att se gott horsemanship.

För mig är det här också ett bevis för att min devis att när jag är nära hästarna ska de ta hänsyn till mig och inte tjafsa med varandra är bra och att det funkar även på bortaplan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fångest och annan oro

Jag funderar på all den här oron som många hästägare har, där en av dem, fångest, till och med har ett eget namn.

Har det alltid varit så här?

Har vi börjat oroa oss mer än vi roar oss med våra hästar?

Har det blivit en obalans?

Vi rider ju för att det är roligt. Eller hur? Ändå kan jag ibland få för mig att vi letar fel mer än vi glädjer oss.

Skadar sadeln hästen? Tycker hästen verkligen om sitt bett? (Vilken löjlig fråga? Det är ju som att tycka om sin bh- man accepterar den. Det är väl ingen som tänker ”Jippi” nu får jag ÄNTLIGEN sätta på mig en bh och slippa bröst i frihet” eller gör det det?) Nu regnar det  får min häst  fång?  Eller blir kall?  Nu svettas hästen, lider den då? Tycker hästen verkligen om sitt foder? Köper jag verkligen det dyraste och bästa fodret? Ser hästens mat verkligen god ut eller ska jag köpa något som ser ut som Kellogs? Kan hästen gå i flock eller skadas den då? Tänk om hästen har stela muskler- ska jag ta ut en som kan känna igenom den? Blir hästen fet av att äta gräs?

Jo, man ska ta väl hand om sina djur. Men har det alltid varit så här mycket oro?

När hästen var en del av förutsättningen för att vi skulle kunna äta oss mätta- var människor verkligen lika nojiga som vi som bara har hästen som hobby eller träningspartner?

Eller var problemen färre när hästen arbetade mer? Blev den inte lika sjuk? Höll den sig acceptabel i hull trots gräs? Skulle hästen vara friskare om den fick röra på sig mer?

Eller hade människor viktigare och mer akuta saker att oroa sig för?

Eller hade människor mer erfarenhet, kunskap och hästöga så att de verkligen såg problem på tidiga stadium och kunde ta hand om dem innan de blev stora problem?

Eller har miljöproblemen lett till hästproblem?

Mår hästen bra eller dåligt av att vi oroar oss? Jag tror att de mår dåligt. Vad jag vet är att jag mår dåligt när jag oroar mig.

Men oroar mig gör jag ju, just nu för att det växer dåligt på vallarna.

Den oron kan jag nära eller så kan jag agera. Inventera förråden. Räkna balar, analysera hösilaget, beräkna foderstater och göra en budget inför vintern. Gissa vad jag väljer att göra?

Om man oroar sig för hästfetma och fång- varför rider man inte mer då? Varför ta bort den naturliga rörelsen i stället för att lägga till mer rörelse? Det kan också handla om hur man bygger hagarna, gör dem gärna långa och ha vatten, vindskydd, salt och andra mineraler långt ifrån varandra. Varför inte agera? Väljer vi att oroa oss i stället för at ta i? Är vi lata? Vi mår ju också bra av rörelse.

Det ska vara roligt att ha djur, vi ska njuta av att få ta hand om dem och vi är skyldiga dem att ta väl hand om dem. När de mår bra mår vi bra och när vi mår bra mår de bra. Tror jag.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hästen ska också få samtycka

Hästar är, precis som vi, olika. Till exempel tycker de olika mycket om beröring. Precis som oss. En del har större gosbehov, en del mindre. Och gosbehoven kan vara olika.

Jag har till exempel ett sto som är väldigt gullig och hon vill gärna att jag kliar henne under pannluggen i timmar. Men hon tycker inte om att bli borstad. Henne borstar jag supersnabbt. Och kliar länge i pannan.

En del hästar får myrsloksmule av välbehag av att bli borstade, andra blir otåliga och rynkar sina näsborrar. Det gäller som människa att se de här signalerna, som faktiskt är tydliga.

Jag tycker att vi som valt att  vara med hästar och rida på dem ska respektera de här olikheterna. Det  minsta vi kan göra som tack för lyxen att få vara med dem är att respektera deras olikheter och deras natur. Ömsesidig respekt you know!

Men för att veta vad hästen tycker måste vi lära oss att se de signaler de ger oss. Kan vi inte se dem måste vi ta hjälp av någon som kan lära oss.

Och på samma tema-finns det någon häst som tycker om att hållas fast?

Vignir Jonason sa en gång att det är inte utrustningen som håller fast hästen, det är ledarskapet. Jag har fortfarande inte träffat den häst som är svagare än mig- så självklart har han rätt. Varför skulle jag då försöka hålla min häst med min muskel(o)styrka?

Jag må vara petig men jag vill inte dra omkring på 400 kg häst, jag vill att den följer mig, lugn och harmonisk, koncentrerad och med sänkt huvud.

Om den inte gör det tror jag inte att den kommer att vara följsam och trygg i ridningen heller. Om den inte är trygg när jag leder, varför skulle den vara det med mig på ryggen?

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar