Jag gillar bevis! Upp till bevis!

Jag gillar också goda råd. Och jag gillar delad kunskap. Men eftersom jag, som min lärarkollega sa en gång, är smygnaturvetare bedömmer jag ständigt trovärdigheten. Jag är också lite konstnärlig så jag prövar gärna, till exempel hur en viss häst blir påverkad av ett viss upplägg på ridpasset. För mig är ridning konst lika mycket som sport. Ridning ska vara harmoniskt och vackert och för att den ska bli det ska vi vara två atleter i en dans. Hur får vi hästen att börja sitt arbetspass på bästa sätt?

( Nixi pixi alla hästar svarar inte lika på samma upplägg. Och vilken häst rör sig bättre när den skrittas fram på bogarna på lös tygel? Visa mig den och jag ska ändra mig men än så länge har jag bara sett att vägen till en hållbar form blir längre än om vi värmer hästen vid hand. Leda från hagen och att gå i hagen är också att arbeta igång hästen. Att belasta skelett utan att aktivera rätt muskler är jag mycket tveksam till.)

Just i stunden tänker jag på eksem. Bevisen skulle då vara före och efterbilder. Gärna i kombination med hur mycket mer tid vi ägnar åt hästen, för det är väl självklart att ju snabbare vi är på att behandla ju mindre blir skadan? Så daglig omvårdnad tror jag är A och Ö. Och jag har hittat ett sätt som fungerar bra för min eksemhäst så jag la ut en bild på honom igår i eksemhästgruppen på Facebook. Han har man till mule och bog. Bra anlag och har inte kliat av den under ett par år.

Härom dagen diskuterade jag rajgräs. Foderproducenter är förtjusta i raj. Jag är det inte eftersom rajgräs är sockerstint i alla stadier. Det finns det forskning på. Andra gräsarter har toppar och dalar. Raj är ett kogräs. Vad jag skulle vilja ha svar på är andelen hästar som äter raj som får fång. Och tvärt om antalet fånghästar som äter raj. Har du koll på vad ditt stråfoder innehåller? Jag har, peppar peppar ta i trä, aldrig haft en fånghäst på gården och vill gärna fortsätta så. Mina hästar släpps från vinterhage till sommarhage utan att vi handbetar dem först, de äter frostgräs, vi stripbetar inte, några har fölat….allt som det varnas för. Däremot har vi inte sått in raj. Så finns det ett samband? Det skulle jag vilja veta. Vet foderproducenterna det? Tvek. Fång är ju en vanlig sjukdom och det är mycket synd om fånghästar.

Fri tillgång-feta hästar-stråfoderanalys är en annan sån grej. Många säger att deras hästar inte blir tjocka på fri tillgång. Skönt tyckte jag och gav avelsstona fri tillgång en vinter, fodret var inte exceptionellt potent, tvärt om. Mina hästar blev sjukligt feta. Som tur var föddes inte fölen som fläskberg. Så bild och analys vore önskvärt i debatten. Nästan alla hästar är ju feta. Mina också även på 6 kg hösilage. I år har jag fantastiskt bra hösilage.

Rida oskot. Aldrig ser jag ridbevis. I alla fall inte på hästar som rör sig som jag tycker att de ska röra sig, med självförtroende, spännst och genomsläpplighet. Däremot har jag sett hästar som aktar sig utan skor. Vi skor inte hästar som inte rids. Det finns det ingen anledning till. Med belastning är vi övertygade om att skorna skyddar hästen. Baserat på den forskning som finns lär vi fortsäta så.

Nu har jag inte mod att skriva mer, jag har redan provocerat tillräckligt. Jag lär mig hela tiden och jag ändrar mig om jag får bevis på att jag det jag tror mig veta är fel. Mina bästa lärare är ändå hästarna. De är så otroligt bra på att ge snabb och ärlig feedback (utom med fetman, där var de glada fast det inte var bra för dem). Jag lär mig också av mina ridlärare och väljer dem med omsorg och av vetenskapen. Däremot är det ibland tveksamt med det skrivna ordet. (Och här slår det mig att jag ju skriver det här så du får väl granska min text kritiskt: vilken är min agenda och vad har jag för kunskap och erfarenhet? ) Jag är orolig för att inte bara privatpersoner utan också press skriver utan att granska. Jag som är uplväxt när nästan allt var granskat och godkänt av staten kan ibland tycka att det är slitigt att hela tiden trovärdighetsvärdera allt. Det är därför jag inte går med i hatdrev, även om mycket som publiceras visar en djurhantering som är overkligt äcklig. Jag månar om att mina djur har det bra, och att lära ut det jag tror mig veta är bra. Det betyder inte att jag är oberörd av vår omvärld. Det gäller människor också. Ibland tänker jag att vi lever under en ond tid. Sedan tänker jag att det kanske alltid har varit så? Det behöver inte vara så.

Jag återkommer hela tiden till det. Vi kan alla bidra till att göra vår pyttelilla plats i världen och historien bättre. Vi kan göra så gott vi kan med ett så stort hjärta vi har. Jag är inte religiös. Däremot tror jag att både Tor och Jesus och resten av gänget har sitt ursprung i levande människor som genom traderandet och konsten att göra en bra historia bättre blivit gudomligheter. Så låt mig citera Jesus ”Den som är fri från skuld kasta den första stenen”. Så många stenar kastas åt allehanda håll. Och vem tusan har aldrig gjort fel eller tänkt onda tankar? Inte ens jag fast jag kämpar för att bli mitt bästa jag, göra om och göra rätt, vara modig, ställa upp när det behövs……

( Jag hade kunnat fastna i det här, hur lika de polyteetiska religionerna är….är det inte samma som bara berättelseförbättrasts lite olika under tidernas gång? Att de monoteetiska har ett gemensamt ursprung är otvetydligt. Spännande också att det är där de religiösakonflikterna uppstår. Eller knasigt kanske man kan tycka. Men nu har jag väl fastnat i häst? Nog om religion.)

Nu ska jag ägna mig åt min resa mot att göra mina hästars liv lite bättre: att inte hamna ojämt på mina sittben. Aldrig blir jag fullärd, men samtidigt kan jag glädja mig åt att sitsträningen hamnat där. Den börjar ju ofta med att få skänklar och händer rätt. Jag tror att jag har relativt bra händer (och det sägs så) och sitter i lodrät sits (det sägs också) men står jag rätt upp och ner har jag ofta liiiite mer balans i höger fot, trots hälsporre och benhinneinflammation. Men liksom kunde det inte ha något gott med sig? Inte heller går jag ner i vikt av magsjuka. Min kropp vill mig inte väl. Jag är inte synligt sned, det är de flesta faktiskt, men tillräckligt för att inte vara den ryttare jag strävar efter att vara. Är jag sned rider jag hästen sned. Usch och fy! Det vill jag ju inte.

Å precis nu; snöblandat regn. Typiskt!

Är jag en dålig mamma?

Mina barn har blivit vuxna snälla män men så mycket onaturligt jag har utsatt dem för under deras uppväxt.

Jag har klätt dem.

Jag har inte låtit deras sötsug styra deras diet utan försett dem med allsidig kost.

Jag har inte låtit dem sova dygnets mörka timmar för jag har tvingat upp dem och, igen, inte låtit dem gå 5 km till förskola och skola utan kört dem dit. Så onaturligt. Och lagt dem på sommaren när det fortfarande varit ljust.

Själv tillhör jag den ironiska generationen.

För nej, naturligt är inte alltid bäst. Inte för våra barn, vi måste lära dem att fungera i grupp under de premisser som råder.

Samma sak gäller våra djur. Vi ska ge dem ett så bra liv vi kan. Det innebär ibland att vi får göra det som inte är naturligt. För deras eget bästa.

Och vi får inte glömma att naturen är ibland obarmhärtig.

( Hästar måste få vara hästar men ska de också vara ridhästar måste vi göra allt vi kan för att de inte ska fara illa av det.)

”Den vidriga eliten”

Jag lever i min värld. Jag lever vare sig i Helgstrands eller den där amerikanens värld. Jag är chokad, men så valde jag ju islandshäst för att jag hittade en hästkultur som byggde på respekt och glädje. Jag valde bort den kultur jag hade på min tidigare ridskola.

I min sport finns inte stora vinstpengar så medaljer ger sekundärinkomster. Det är ju trist men det kan faktiskt också ha sina fördelar.

Sekundärinkomster är ofta att undervisa. Och i min värld undervisar de flesta elitryttare ryttare på alla nivåer. Jag kan komma på ett fåtal, två närmare bestämt, som uttryckligen helst vill undervisa toppekipage eller ekipage på väg mot toppen. Jag vet inte om det är så i Helgstrandsvärlden men jag tror inte det. Någon som vet kan ju berätta hur det verkligen är.

En annan sekundärinkomst är att sälja häst, egenavlade eller förmedlade. Personligen tycker jag att det är svårt att sälja häst. Det tar mer tid än man kan tro. Det är ju viktigt att framtiden blir bra både för hästen och den nya ryttaren. En bra matchning ger ett bra renommé och möjlighet att sälja fler hästar. Saluhästar måste tränas för att vara säljbara så våra elitryttare rider inte bara mästerskapshästar.

En tredje sekundärinkomst kan vara att låna ut sitt namn till utrustning och vara med och designa den. Vad vet jag, kanske är det den enklaste vägen? Bortsett från att trender kommer och går och inget är storsäljare i decennier.

I min värld gör elitryttare ofta allt. Flera till och med skor sina hästar, och är duktiga på det. De har stor kunskap om hästens biomekanink och hur stor roll en liten liten avvikelse i skoningen kan ha för hur hästen rör sig. Det är få förunnat att ha ständig tillgång till en hovslagare som kan sko eller verka om i den stund det inte är ultimat. Peder Fredricson verkar ju ha det. (Och jag faktiskt trots att jag inte är elitryttare). I min värld gäller mer ”själv är bäste dräng”. Att ha en sån helhetskunskap om hästen är en del av hästvälfärden för mig. Att sko är ett hantverk som kräver både finmotorik, analysförmåga, hästkunskap och styrka. Det är inget man kan göra själv efter en helgkurs.

Vignir berättade hur de fick tillgång till ett nytt bete. Problemet var att det växte mycket stånds där. Han berättade hur de blev av med stånds. Alla gick ut och drog upp var enda planta. Packade i säckar och åkte till återvinningscentralen. Nya plantor kom upp. Ut och repetera. Sedan kunde de använda betet. Är det den bild som förmedlas av de som kritiserar eliten? En elitryttare som går med krökt rygg och rensar ogräs? Icke. För man måste ju träffa eliten för att få en helhetsbild. Och som sagt var har få i eliten något emot att träffa den stora massa som är basen i deras försörjning. På riktigt, hur många hobbyryttare skulle orka rensa betet?

Jag vet inte om jag träffat någon som rider på hög nivå som inte har problem med sin kropp. Det är mycket ryggar, allt från brott till ryggskott. Det är höfter som hänger sig. Det är värk. Mycket slit och avramlingar gör sig ofta mer eller mindre påminda. Men alla som jag vet om som har ont känpar på. Pengarna måste in för det kostar att ha häst. Sällan finns det pengar sparat i ladorna så att man kan ta en time out, det som ni anställda kallar sjukskrivning.

Min poäng är inte att vi ska tycka synd om elitryttare. Alls inte. Men man måste förstå att det kostar att ligga på topp och drivkraften är kärleken till hästen. Inte till pengar. Det finns lättare sätt att bli rik på. Pengarik. Inte rik i själen.

Jag drömmer om en mer nyanserad debatt. Please!

En av mina viktigaste lärdomar fick jag när jag var i tidig tjugoårsåldern. Magnus och jag reste till Sumatra. Vi längtade efter att se något som inte alla svennar hade sett. Och det fick vi. Det blev helt avgörande för alla våra galna val efter det.

En sak vi förstod, precis som en häst är en häst, en människa är en människa.

Sumatra ligger i indonesien. Indonesien är det land i världen med flest muslimer. På norra sumatra finns dessutom ett av världens få matriarkat (de andra ligger i Afrika, faktiskt) . Det betyder att kvinnor där har den position som männen har i övriga världen. (Jag tror inte att det heller är bra, vi måste bli jämlika.) Så vi lärde känna lågutbildade, fattiga muslimer som levde i ett matriarkat. Och vi var så lika, så lika. Jag vet idag att inte alla muslimer är galna själmordsbombare och kvinnoförtryckare. Det är mer komplext än så. Världen är inte lätt att förstå. Det är inte svart-vitt. Jag tror att John Lennon var något på spåret när han skrev Imagine (även om mina avkommor säger att också han hade lik i garderoben).

Jag tror att när vi tycker att vi är överlägsna så blir det farligt. Det gäller religion, nationalitet eller våra övriga livsval.

Har vi tur lever vi länge och hinner tänka nytt många gånger. Har vi otur dör vi imorgon och då skulle det kännas bra att ha sagt det snälla, kritiserat med eftertanke och förnuft och stå för det vi kritiserar och är modiga när vi behöver säga ifrån.

Peace and out! Tahand om varandra.

Vanan avgör vilka ögon vi ser med.

En gång för mycket mycket länge sedan tyckte jag att arabhästar var extremt vackra med sina konkava nosryggar och stora ögon och öron. Man kan ju undra hur jag tänkte…eller hur mina ögon funkade.

Kanske berodde det på att jag inte kände några islandshästar? Idag tycker jag naturligtvis att en nosrygg ska vara rak, öronen små och ögonen lagom stora. Det fattar man väl att jag blivit klokare med åldern? Eller är det för att hästarna i min värld ser ut så och ska se ut så?

Har ni förresten sett att många stora bruna har svansen på ryggen. Det ser ju helt galet ut. Som om någon har ”satt svansen på åsnan” på barnkalas. Och vem som helst fattar ju att en häst med svansen på ryggen på sin höjd klarra av tre gångarter. Igen, i min värld har hästar inte sina svansar så högt upp. Och ja, jag tycker att det är fult. Behöver jag skriva det? Nix. Verkligen inte. Det är faktiskt fullständigt ointressant vad jag tycker är vackert. Och det är långt ifrån facit.

Däremot är det inte ovanligt att andra tycker att deras åsikter om min ras måste uttryckas. Gärna som en sanning.

Det är såklart viktigt att förstå vad som är min åsikt och tro och vad som är fakta. Fakta är det först när det finns forskning eller långvarig evidens.

Därför är det bra att det forskas. Och nu kommer några invända: ” som man frågar får man svar”. Det stämmer. Och det stämmer att vi kanske bara får en del av svaret. Och det stämmer att viss forskning får andra svar om man gör om den. Men den vetenskapliga metoden är ändå mer tillförlitlig än ku.turella vanor och tyckande.

Vet ni förresten att islandshästar har ovanligt tjocka hovväggar, ovanligt tjock hud och ovanligt grova skenben? Just saying. En islandshäst är en islandshäst. Spännande tycker jag.

Kontroll genom system

Jag tycker att det är viktigt att ha ett system. Det behöver inte vara ett avancerat system, det kanske inte ens SKA vara avancerat. Systemet ska bygga tillit mellan hästen och dig.

Systemet måste börja i hanteringen, när du leder och gör i prdning hästen. Nä, jag talar inte om att hästen ”måste få” sin morot. 

Så här ser mitt system ut:

-Hästen ska ledas utan tryck i linan oavsett om jag väljer att gå framför, på höger eller på vänster sida. Den ska stanna och vänta när jag stannar. Den ska gå med fokus på mig och inte på allt annat. Hästar som blir skrämda gör en av två saker; de flyr eller de hoppar upp i luften. Om hästen går med huvudet bortvänt från dig kommer den troligen landa på dig efter hoppet. Been there done that. Jag har lärt mig av mitt misstag. Om jag leder med tryck i linan/tygeln är olycksrisken större. En vanlig skada är axel som slitits ur led. Låter dumt att riskera det tycker jag. Dessutom tränar man faktiskt hästen på att inte följa hjälper om man drar runt på den. Hästen lär sig av eftergifter. Det är otroligt viktigt att vi är medvetna om hur vi leder hästen. Givetvis innebär det att vi är närvarande med hästen.

-Hästen ska stå rimligt stilla när jag gör i ordning den. Det tränar jag genom att lugnt och konsekvent flytta tillbaka den när den flyttar sig. Jag gör det inte genom att höja rösten eller göra stora gester. Lugn och konsekvens kommer med tiden få hästen att avslappnat stå still. Kan den stå uppställd så blir det mycket lättare att sadla rätt. Bra bonus.

-När jag tränsar pressar jag aldrig hästen. Jag varken hänger i nacken eller pressar mot tänderna. Och att hålla handen mot hästens panna….nä, det är så konstigt tycker jag. Däremot kan jag stoppa in fingrarna i munnen om det behövs. Bett, öra, pannlugg öra. Många glömmer att fixa frisyren innan det andra örat. Då hamnar tränset ofta för långt fram. Vill hästen inte prövar jag att byta sida eller tränsa framifrån. Ibland fungerar det bättre då.

-När jag sadlar vill jag att hästen står balanserat. Jag spänner sadelgjorden från båda håll och alltid med en hand under spännet.

-Hästen ska lyfta på benet när jag säger Tack. Jag tycker att det gör hästen trygg att den får välja att lyfta på benet så att jag kan kratsa hovarna i stället för att jag håller fast hästens ben. Precis som att stå still lär hästarna sig det här olika snabbt. Min träning består i att jag alltid säger tack samtidigt som jag rör vid benet innan jag lyfter hovar. Det är allt. Hästar är smarta och när dom litar på mig är dom bjussiga.

-Hästen ska stå still när jag sitter upp. Min kropp klarar inget annat och jag vill inte att hästen ska börja gå innan vi är i balans i halten.

-Hästen ska vänta på min signal att gå och den ska gå när jag spänner vaderna. Gör den inte det tränar vi på det. Den ska också stanna på en liten signal. Mitt system är att bromsa med magen, drar naveln mot ryggraden…min alltså, andas ut ljudligt och för ihop mina händer. Hästen ska stanna utan att dra eller hänga i tygeln. Ja just det, hästen ska börja i kontakt, både skänkel och hand. Jag rider sällan på lös tygel, varierar ofta tygellängden men har kontakt. Är tygeln lös händer såklart inget mer än att tygeln rycker lite när jag för ihop mina händer. Jag tänker att om hästen behöver slippa kontakt ett tag så är det bäst att sitta av och arbeta vid hand. Jag tycker att det ser illa ut att åka häst med sänkt rygg. Det står jag för och jag vet att det finns dom som tycker annat. Det får man göra. 

-Ganska snart måste jag också kolla att ratten fungerar. Och för mig sitter inte ratten främst i tyglarna. Man kan ofta få hästen att svänga genom att dra i tygeln men jag tror aldrig jag sett en tygelriden häst svänga i balans. Jag drar istället bak den axel som ska bli min inre axel men inte mer än nödvändigt. Det får samma sidas sittben att ge liiiite mer tryck. Det trycket böjer hästen. Ytter skänkel svänger. Lite som att sparka en boll men med liten kraft. Alltså signal, eftergift, signal, eftergift till hästen har svängt nog. Inner skänkel ger ett stadigt stöd. Ytter tygel kan behöva gå fram med bibehållen kontakt för att böja och länga halsen. Och ibland kan innertygeln behöva leda.

-Jag är noga med att rida hästen i så god balans som möjligt för att hästen ska vilja vara med mig och lita på mig. Det betyder (inte alltid) samling. Men det betyder alltid att jag måste kontrollera min balans och använda min kropp och inte bara mina händer.

-Nästa steg är att flytta ben. Bakdelsvändninga, framdelsvändningar och skänkelvikningar. Jag borde också rygga och kommer allt oftare ihåg att göra det.

Det här tar olika lång tid med olika hästar och olika dagar. Det får ta den tid det tar.

När det här är avklarat är det dags att rida olika gångarter och rida öppna (och sluta på dom hästar som är redo för det).

I slutet av ridpasset kollar jag av flytta, sväng, backa, bromsa och starta igen. Är allt som det ska är hästen mer lyhörd nu. Vem har sagt att man inte kan arbeta hästen i avskrittningen? Utöver att jag inte gillar när hästen kollapsar så är det ju sjukt tråkigt att skritta runt runt på lös tygel. Och promenera gärna dom sista minuterna. Det är bra för både häst och ryttare.

Ibland blir det bakslag och hästen drar i tygeln när jag gör halt innan avsittning. Då är jag envis och tränar halt. Så snart hästen stannar i eftrtgift får den den ultimata belöningen- jag sitter av.

Jag är helt övertygad om att system ger trygga hästar och då känner vi att vi har kontroll. Självklart ska systemet vara hästvänligt. Ingen som jag tränat för har sagt åt mig att jag ska belöna mer. Tvärt om har faktiskt hänt. Vignir som jag rider för nu är duktig på att beröma mig varje gång jag ger en lite större eftergift (men också när jag ”får till det” vad än det är). Man är ju svag för beröm. Hästen också. Vissa hästar får mycket godis men inte alla.

Mitt tips är att använda sig av både ryttarens och hästens utbilningsstege. Det går inte att börja i toppen. Ting tar tid. Njut av vägen.

Kontroll

En vanlig kommentar är att man vill ha kontroll.

Jag tror att det ofta betyder att man ska kunna stanna när man vill. Och kunna styra. Inte mer än så.

Det skulle ju också kunna betyda att man kan öka och minska tempo utan ansträngning, att man kan öka och minska steglängden, att man kan göra exakta gångartsövergångar, att man kan placera hästens hovar exakt men jag TROR inte att det är vad som menas för det är ridning på hög nivå.

Jag tror att man ofta menar att hästen ska stanna och svänga när man drar i tyglarna. Ofta oavsett vad man gör med resten av sin kropp. Man lutar sig framåt eller bakåt, man kniper med benen men man drar bak tygeln och det är bara den signaöen man vill att hästen ska svara på. Även om hela ryttarkroppen säger spring ska hästen stanna när den blir dragen i munnen. Man vill att hästen ska svänga höger när man drar tgeln åt höger, trots att man tittar rakt fram, trots att man sitter med sin vikt åt höger, trots att skänklarna rider rakt fram.

Jag skrev ofta. OBS!

Det är klart att vi vill ha kontroll, på hästens ben.

Det jag tänker på är balans. För mig är kontroll att rida i balans. Det handlar om min sits och det handlar om hästens förmåga att bära mig. Det kräver utbildning av oss båda. Och den utbildningen tar tid. Det handlar om att jag som ryttare är medveten om vilka hjälper jag använder och att jag ger dem i rätt tid. Det handlar om att hästen förstår mina hjälper.

Det handlar också om tillit. Att jag litar på mig och min häst. Att hästen litar på sig och mig. Det handlar om bådas självkänsla och självförtroende. Den bygger vi genom upprepade lyckade försök, genom att ibland utmana oss och känna att vi kan mer än vi tror, genom att ha roligt, genom att släppa prestation och snabbt lämna det som inte gick som planerat bakom oss, genom att våga prova och vara kreativa.

Hur stor tillit hästen än har är och förblir den ett flyktdjur. Vi kan aldrig vara 100% säkra på att den inte reagerar, och om vi skulle stöta på en så avstängd häst så bör vi fundera över varför den är så. Det finns något som kallas inlärd hjälplöshet. Dit vill i alla fall inte jag. Jag vill ha en vaken häst som litar på mig och frågar mig om den ska vara rädd. Jag vill ha en så bra sits och balans att jag sitter kvar när hästen reagerar. Jag vill ha ett samspel och jag vill inte att hästen ska vara en maskin. Den ska få vara en individ och min skyldighet är att få den att må bra. Då mår också jag bra.

Jag har hopp om islandshästmänskligheten.

Tack alla som har kommenterat det jag skrivit på sistonde, både personligen och via ombud. Det ger mig hopp.

Det känns skönt att vi är många som gillar den hästkultur som islandshäst representerar. Den som har sina rötter på Island och inte i militären.

Det är bra!

Vi ska vara stolta som islandshästar, för det är en ras som ofta är både klok och stolt, och det ska vi vara stolta över. Vi ska vara modiga som våra hästar. Och personligen hade jag sett att vi ska vara fria i vår ”spirit” som islandshästar (men där verkar jag vara i minoritet, eller så är det bara dom andra som hörs mer).

Tack alla ni snälla!

Vad är specifikt för isländsk hästutbildning

Jag skriver vidare om det som skrivs på Facebook. Den här gången kommer ett svar till hen som skrev typ Jag är ny inom islandshäst men har inte islandshästvärlden svårt att tänka nytt. Jag skrev ett kort svar i tråden, jag skrev Nej.

Faktum är att bakom det där nejet finns kunskap som gör mig stolt att höra till islandshästcommunityt.

Vår ridtradition i Sverige är sprungen ur det militära. Därför gör man på vanliga ridskolor ofta som man gjorde inom militären. När militären avhästades för dryga 50 år sedan blev det både hästar och hästutbildare över. Man var orolig för att göra sig av med hästarna för man litade inte på att motorfordonen skulle kunna användas i händelse av krig. Tänk om bensinen tog slut? (I dag kan man ju tänka att det var klokt tänkt.) Därför skapades ridskolor. Det var nu som hästarna blev en tjejsport. Militärerna utbildade som de alltid gjort. Det arvet är tydligt. Som att sitta upp på hästens vänstra sida eftersom man hade värjan på vänster sida eftersom man höll värjan med höger hand. Det är mycket konstigt att det lever kvar på så många stall.

På Island fanns ingen militär. Hästen var viktig för var och en, både som transportmedel och jordbruksmaskin. Utbildade sig gjorde man genom att se hur dom duktiga gjorde eller genom trail and error. Det fanns ingen utbildning. Fortfarande finns en tro, ser jag när jag läser isländska deckare, att man antingen är eller inte är en hästmänniska. Fortfarande är hästen en stark del av den isländska kulturen.

Någon gång på 80-talet (eller var det till och med 90-talet?) blev ryttar och tränarutbildning en linje påuniversitetet Hólar. För ca 10 år sedan startade min vän Sara en ridskola på norra Island för barn. Hon hamnade i tidningen och hyllades för sin bra idé. Alltså finns det inte en gammal ridsko,etradition på Island och därför väldigt få saker som är huggna i sten. Det är en öppen ridkultur.

Länge var Eyolfur Isolfson rektor på hästutbildningen på Hólar. Han har satt sin prägel. Han reste jorden runt och besökte skickliga hästamän (kan hända att det var hästakvinnor också, jag vet inte). Han tog del av deras metoder och provade dom på Islandshästar när han kom hem. Därför är det till exempel vanligt att vi tränar one-rein-stop idag. Fast det är en westerngrej. Man prövar, utvärderar och behåller det som är bra för vår ras. Det gäller ju att behålla islandshästens särart också. Gångarterna och framåtbjudningen till exempel. Idag arbetar en lärare på Hólar som klicktränar. Man kan se honom i serien Ride Masters på Àlendis. Kom inte och säg att islandshästutbildningen inte utvecklas.

Jag har ridit för Eyo,lfur en gång. I samma veva hade dom visat en film om en hästtränare i USA. Det väckte reaktioner. När han skulle tämja vildhästar kastade han ett rep runt inner bakben och när hästen kände att den satt fast stannade den. Såklart hade Eyolfúr varit där. Hans korta kommentar var: Det är naturligt för hästen att stanna när benet sitter fast. Det är inte naturligt att stanna för att någon drar en i munnen. Apropå att tänka utanför sin box. Jag tänker att det inte är naturligt att stanna för tryck på en känslig nosrygg eller en hals heller.

Samtidigt på de kommunala ridskolorna i min del av Sverige gör man mest som man alltid gjort. Det är ofta en dödssynd att sitta upp på höger sida till exempel. På Island, där man inte ridit med värja, har man alltid suttit upp på den sida man råkar befinna sig. Det är bra för hästens rygg, sadeln och stiglädrena. Islandshästar har inte så mycket ryggproblem, relativt. Jag tror att det beror på hur vi sitter upp.

Som islandshästryttare i sisådär 30 år har jag varit med om många förändringar och många trender. Från att man ska tölta med hög hand, fötterna fram och rumpan långt bak i sadeln till lodrät sits med handen på samma höjd oavsett gångart. Från diskussion om huruvida islandshästar ”kan” arbeta i form till att det är självklart. Konstigt nog finns det riktigt gamla bilder från island (med då självlärda ryttare) som rider i form. Jag gick horsemanshipkurser på 90-talet och inte bara jag har integrerat det i mitt dagliga hästliv, men efter att sett många som sagt sig använda horsemanship fast de bara använder tekniker och missat själva iďèn om att det handlar om kommunikation och att förstå vad en häst är så kallar jag det inte längre horsemanship. Jag har från de 2 vecken i mungipan förstått att det är individuellt och om det är rätt tror jag inte att jag har någon häst med bettet så högt upp. Men fortfarande träffar jag tregångsryttare som tror på två veck. Jag har gått från 12 cm bett till 9,5 till individanpassatt. Möjligen har jag 2 hästar med 9,5-munnar. Jag red på svanskappetiden, förgjordstiden, silikonpaddtiden och nu befinner vi oss väl i sadelinpassningstiden? Från flata sadlar till sadlar som låser fast ryttaren…. från långa stigläder och raka ben till dressyrskänklar. Från knäslut och vader som sticker ut till mjuka knän och underskänkeln nära. Och det här är bara vad jag i sti den kommer på.

Just den tillåtande, nyfikna, inkluderande attityden var det som fick mig att välja hästras. Att ta hänsyn till den individ hästen är lärde jag mig redan i första mötet med islandshäst och det försöker jag sprida vidare.

Dock finns det saker som man alltid gjort som faktiskt håller än. Handhästridning till exempel. Önskar att jag ägnade mig åt det. Våga låta hästen vila och vara ifred från människor. Uppväxt i flock på beten som uppmuntrar till mycket rörelse.

Jag vet att jag inte är fullärd och den dag jag inbillar mig att jag är det slutar jag troligen. Jag gillar det livslånga lärandet. På den vägen befinner vi oss på olika platser. Det är viktigt att komma ihåg. Därför är det viktigt att sprida bra exempel. Ju mer rätt vi ser ju lättare blir det för oss att veta vad vi ska sträva mot. Ju mer felexempel och hatstormar vi exponeras för ju större blir ångesten, fler kommer vara rädda, fler kommer att undvika att visa sig men för den sakens skull inte sluta göra. Människor ÄR rädda. Ingen gör fel med flit. Ingen ryttare är fullärd.

så fram med dom goda exemplen!

Jag är arg på dom arga

Jag är arg. Ilskan hör ihop med att jag är ledsen. Och jag är långt ifrån ensam om det.

Jag är ärg och ledsen över hur världen ser ut. Överallt konflikter som hotar och som om inte det vore nog nättroll som tycker sig ha rätt att säga att andra har fel för att dom gör något som trollen inte gör. Nu blev det genast distanserat. Ingen kommer ta åt sig för ingen vill nog identifiera sig med troll. Det är kanske dumt av mig att skriva troll. Eller så är det klokt. Vi får se.

Jag tänker på en elev jag hade när jag arbetade i skolan. Vi hade ett nära samarbete. Han behövde mycket stöd för att nå sina mål. Det innebar många samtal. Han älskade Sverige. Han var organiserad rasist. Han testade sina argument på mig och det var jobbigt för mig så jag sa som det är: Du vet att jag är blatte va? Nä, det är du inte, svarade han. Jo, fortsatte jag, jag är inte ens svensk medborgare. Jag är Britt. Pojken skönk ihop och sa Varför just du av alla människor. Det var fint sagt, eller hur? Efter ett tag tog han sig ur sin rassegemenskap och skaffade sig en ny kärlek. Ett fotbollslag. Japp, han blev hulligan. Av skäl som jag har full förståelse för fanns det en ilska i den i grunden goa pojken som krävde att få utlopp. Täckmanteln blev kärleken till hans land och hans lag. (Sagan har ett bra slut. Idag är han en familjefar och verkar ha koll på läget och han verkar vara en gladare människa. Det gör mig glad. Mycket. Han är en av mina människor fast han nog inte vet om det)

Jag tänker att det här inte är ovanligt. Faktum är att det nog är vanligare idag än det var då. Då tog sig ilskan handgripliga uttryck. Det blev slagsmål. Rassar mot blattar, rassar och blattar mot bögar, lag X mot lag Y. Idag får ilskan ofta verbala uttryck.

Det skrivna ordet har så många andra dimensioner. Det man släpper i molnet stannar i molnet, man slipper se och ta ansvar för vilka konsekvenser det får, man kan vara anonym. Man riskerar väldigt väldigt lite samtidigt som man kan skada väldigt väldigt mycket. Minst lika mycket som en knuten näve.

En del älskar hästar och tänker att kärleken till djur rättfärdigar att dom kränker människor. Jag tycker inte att det gör det. Det är aldrig rätt. En skitstorm som var för några veckor sedan har inte lämnat mina tankar. En varm och godhjärtad människa som har många vänner och som hjälper många människor blev utsatt. Det var plumppa fula åsikter framförda som sanningar. Det var inte bara jag som blev upprörd.

Precis som alla har jag åsikter, men jag gör mitt bästa för att köra dom genom ett filter. Ni vet; behöver jag säga min åsikt? Har jag rätt? Hur ska jag i så fall uttrycka den så att den tas väl emot? (Det där med troll var kanske inte så klokt ändå?) Vilka konsekvenser kan det få? Är det värt det? Om det är min tro eller åsikt hur gör jag det tydligt i text?

Vi kan ha åsikter om hur andra rider, hur ofta andra rider, hur länge andra rider, hur duktig man måste vara för att få rida, hur en ryttare ska se ut, hur hästen ska arbetas, hur hästen ska ledas, vad hästar ska äta, när hästar ska äta, hur mycket utevistelse en häst ska ha och så vidare och så vidare. Men så länge dom andra håller sig inom lagen är mina åsikter bara åsikter och dina åsikter bara åsikter. Vi kan, om vi kan formulera oss rätt, diskutera våra åsikter. Förhoppningsvis är det bra, vi kan vidga våra perspektiv och få syn på andras tankar. Vi kommer kanske bli klokare. Kanske blir vi vassare i vår argumentation och mer fasta i vår tro. Det behöver alls inte vara dåligt.

Men när vi blir för fast i vår tro… det tror jag är farligt. Jag tror på människors rätt att tro vad dom vill, och alltså att andra får tro annat. Så länge ingen kommer till skada.

Dessutom lever jag fortfarande när jag skriver det här och jag är på en resa som jag kallar för det livslånga lärandet. Det gäller inte minst i allt som hör hästlivet till. Jag lär mig så mycket hela tiden. En del som jag ännu inte visste att jag inte visste. En del har jag lärt om. Faktiskt har jag lärt mig massa nytt om sits de senaste fem åren. Massor. Och då var jag ändå rätt bra på sits innan eftersom det är ett av mina specialintressen.

Därför blir jag inte bara arg och ledsen när jag läser tvärsäkra påståenden om saker som ingen kan vara tvärsäker på. (Som att en hög bro bär mer vikt än en låg. Jag tror inte på det påståendet men ändå är det inom hästvärlden ibland betraktat som en sanning.) Jag blir också förvånad. För om man offentligt gör ner en medmänniska betyder det då inte att man anser sig själv vara fri från skuld, ni vet den som kastar första stenen…den där Jesusgrejen. Finns det så många perfekta människor? Eller gömmer man sig bakom det skrivna ordets anonymitet och tänker att det som gäller andra inte gäller mig?

Jag önskar att alla, särskilt i dessa tider när hotet att männskligheten ska förgöra sig själv är mer påtagligt än någonsin, kunde ta lite mer ansvar för sina ord. Ger jag mig verkligen in i det här för att jag älskar (mitt land/mitt lag/djur eller vad det nu är jag försvarar) eller bär jag på en ilska jag behöver utlopp för? Vi kan visa vår kärlek genom goda gärningar och goda exempel.

Tillsammans kan vi göra världen lite lite bättre. Det behövs!

Love and Peace!

Nära relation med en häst och med flera

I tisdags skulle jag och mina medarbetare lära ut lite islaändsk kultur, handhästridning. Jag brukar låta mina elever pröva på det. Det är en så rolig sak att få göra. Det är nyttigt för man måste verkligen verkligen vara närvarande. Det är roligt och nyttigt för hästarna. Ibland har jag ryttare på handhästen som då måste lita helt på arbetshästekipaget medan dom gör balansövningar. I tisdags var det två privathästar och 4 av mina.

Pyttur, Ymir och Gáski kan det här. De är erfarna och trygga. Ymir och Pyttur har arbetat ihop i 16 år, Gáski föddes här ett år tidigare och är fostrad av farbröderna. En del skulle kanske säga att han också är en farbror? Dom jag arbetat med länge kan ställas upp på medellinjen. Nu menar jag inte som att stå där med ryttare utan att jag kan ställa upp dom på linjen och lämna dom där.

Medan jag städade undan bommar som stod i vägen och ryttarna värmde upp lämnade jag Gáski och Ymir på medellinjen. Efter ett tag kommer Gàski till mig och går precis bakom mig medan jag bär bommar. Jag råkar slå till honom med en bom men det var inte en grej. Han bara fortsatte att följa. Ymir står där han ska och slummrar till.

Sedan red vi med handhäst och den enda erfarna arbetshästen var Pyttur. Det gick bara bra. På slutet tappar ena paret Gáski men han följer ändå som om det fanns en osynlig lina.

Jag är så stolt över mina hästar och vårat arbetsklimat. Dom vet att dom är trygga med mig och på ridbanan. Vi litar på varandra.

Oavsett träningsinriktning tror jag att trygghet är viktigast. Jag arbetar hela tiden medvetet på att reducera stress i hästarna. Det är inte så svårt. Hästens kroppsspråk säger allt. En stressad häst har en tydlig hållning. Här belönas inte stress. Stressar hästen gör vi saker som får den att stressa av. Sedan kan den få godis. Jag har av erfarenhet och felval lärt mig att det är så här jag vill ha det. Hästarna ska må bra.

Jag känner att det här är en rikedom som är viktigare än pengar. Jag är tacksam för var dag som jag har dom här ljuvliga individerna i mitt liv och bär redan på en liten sorg för jag vet att jag om inte allt för lång tid måste ta farväl av Ymir och Pyttur. Fram till den dagen ska jag göra mitt bästa för att dom ska veta hur mycket jag älskar dom.