Är det bra att rida på en volt?

Ja det tror jag absolut att det är om man gör det rätt. Så vad tycker jag då är rätt?

  • Volten ska vara centrerad, det betyder att den ska vara lika långt från den tänkta mittpunkten, eller konen eller vad det nu är man rider runt, åt alla håll. På matematikspråket skulle man säga att radien ska var lika lång i alla riktningar. Det är inte så enkelt som det låter.
  • Hästen ska ridas från inner skänkel till ytter tygel. Det här behöver man träna på för många ryttare vill gärna styra in hästen på volten med inner tygel. Gör man så trillar hästen ner på inner bog och tappar sin bärighet. Man kan testa om man har hästen framför skänkeln och mellan hjälperna genom att göra en överstrykning, det vill säga en ordentlig eftergift i båda tyglarna.
  • Hästen ska vara ställd inåt, jag tycker att det räcker med att sitta på inner sittben för att ställa hästen rätt.
  • Hästen ska vara lika mycket böjd i kroppen som det tänkta voltspåret. Det här betyder att man inte kan rida på supersmå volter för hästen är klart begränsad i hur mycket den kan böja sig i bålen.
  • Man ska variera sig och inte nöta runt runt utan ofta byta varv och ibland rida hästen rakt fram.
  • Hästen ska lyssna på ytter skänkel också, det är den som ser till att hästen inte flyr bort från volten.

Gör man så här hjälper man hästen att bli mer balanserad och mer rakriktad eftersom vi tränar upp hästen i båda sidorna när vi rider i båda varven. Den lär sg också att inte använda våra händer som ett stödhjul. Jag tycker att det är rätt trist att bära omkring på en stor och tung häst, jag föredrar att den bär mig.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Finns det två olika lång?”

Tänk vilka underbart bra frågor jag får av mina elever. Skitbra fråga när jag bara tjatar om att länga överlinjen och domarkommentarerna lyder lång form 4,5. För det finns ju två lång, en i bärighet och en utan, en med aktiv rygg och en utan, en som gynnar bra takt och en som gynnar passtakt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”En del människor har inte tid att låta saker ta den tid de tar och därför måste de göra dem om och om igen”

Det här är ett av de citat jag alltid bär med mig, det är Pat Parelli som sagt de kloka orden.

Det här är ett till unghästinlägg. Den här gången är det Andri efter Postur frá Littla Dal det handlar om. Han är också född 2015, som Vigdis.

Andri är nyfiken men en aning mer försiktig än Vigdis. Fast det är ju å andra sidan nästan alla hästar. Han är inte skvättig, men han försvinner aldrig iväg på egna äventyr.

Hur som haver har jag ju flyttat runt hästar i hagarna eftersom småhingstarna skulle avvänjas.

När jag leder Andri i hagen kommer jag på att jag aldrig lett honom tidigare, det är alltid Magnus som gjort det och jag har gått bakom och drivit honom. Men han går som om vi tränat under många långa skogspromenader. (Jepp, jag tillhör den ironiska generationen.)

När vi kommer till grinden blir det fnys och tvärstopp och då kommer jag på att han är skiträdd för eltråden och förra gången vi bytte hage på honom gav vi upp flera gånger och till slut tömde vi hagen på hästar och väntade och väntade på att han skulle följa efter. (Jag kanske är lite senil också?) Ensam på gården, ingen telefon- vad gör man då? Man, alltså jag, tänker på Pat Parelli och låter det ta tid, jag går ut och bara väntar, som tur var såg de andra hästarna i hagen inte oss, de hade fullt upp med att äta, för annars hade de sagt ”ta mig, ta mig!” och knallat ut.  Så jag väntar, grimskaftet är slakt och bara vilar i min hand. Jag väntar och andas lugnt och Andri ger ifrån sig en liten suck och smyger ut genom grinden. Och mitt hjärta tar ett litet skutt. Det tog tid, säkert flera minuter, men det blev en trevlig upplevelse för oss.

Jag älskar verkligen mina hästar!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När ska man börja träna?

Allergisk! Det är jag det. En sak jag är allergisk mot är att träna på saker innan individen är mogen för det. Oavsett art.

Det här kan verka flummigt men jag tycker att hästarna säger till, eller egentligen kanske jag borde säga signalerar, när de är redo för grejer. Innan dess ska man inte tvinga dem rill sånt de inte är mentalt eller exteriört mogna för.

Som i förra veckan. Jag var i en hage för att hämta en ridhäst. Bara Vigdis, född i maj 2015, var vid grinden. Vigdis är en social, självständig och nyfiken individ. Kanske är det lätt att göra henne fräck? Redan som ytte pytte lämnade hon både mamma och flock för att undersöka världen på egen hand. Det var inte bara en gång jag fick panik och trodde att hon låg död i något dike eftersom jag inte såg henne men resten av flocken. Nåväl, den här dagen var hon nyfiken på tränset jag hade i handen. Så jag tränsade henne. Nu har jag tränat henne på det 😉 easy peasy.  Hon var nyfiken och intresserad, hon var lugn och trygg och ingen annan häst var där och försökte ta tränset från henne. Det är nåt fel på mina uppfödningar, de vill alla ha tränset.  Förutsättningarna var goda, fast det egentligen kanske var lite tidigt att ha bett i munnen. Jag tränsade och tränsade av. Gissar att hon nästa gång kommer ihåg att det var totalt ofarligt.

All min närvaro med hästarna är hästträning, men jag tänker sällan på att jag ska träna dem i hantering. Bara på hur vi umgås, hela tiden. Jag är noga med hur de rör sig runt mig i hagen. Jag kanske kliar lite mer på de försiktiga och flyttar lite med på de med stort ego. Jag är noga med hur de följer vartenda steg jag leder dem. Jag har tillit till att de mognar i sinom tid utan att jag behöver promenera dem som bebisar.De ska avmaskas, vaccineras, verkas och chippas, det räcker gott som bebisträning. Det har blivit nyfikna människovänliga hästar som gärna vill att just de ska få äran att bära tränset när det är dags för inridning.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Svårigheten att inte förmänskliga hästar

Jag vill att mina hästar ska växa upp i flock. Jag vill inte att den i flocken som fostrar ska vara ung. Jag vill att de unga ska ha gamla kloka hästar som fostrar dem och jämnåriga att leka med. (Fast nu leker i och för sig min äldsta valack mest hela tiden han också.) Jag är helt övertygad om att de äldre väluppfostrade hästarna funkar som goda förebilder och visar hur man som häst ska bete sig runt människor.

Så nu är det dags för småhingstarna att flytta från mammorna. Det betyder att vi stökat om en hel del i mina blandflockar. Valacker och småhingstar ska gå i en flock, ungstona och mammorna i en och de andra stona i en tredje.

Hingstmammorna får flytta med sina bebisar i ett par dagar och när fölen är trygga med de nya hästarna tar jag bort mammorna. Jag räknar med att det ska ta ett par dagar.

Jag tror att avkommorna blir tryggare om man låter dem vara kvar i sin flock och tar bort mamman än om man gör tvärt om. Är ganska säker på att det är så. (Men på riktigt man kan oja sig över att vuxna inridna hästar flygs från Island till Sverige, men det ojas mindre över att för unga föl, jag tycker att 6 månader är för tidigt att vänja av, säljs och flyttas till en ny miljö utan en enda bekant hästkompis. Jag har mina tankar om vad som är mest traumatiserande.)

Jag har en medelålders valack som verkligen fick fullt upp. Först jagade han de ”nya” valackerna födda 16 och 15 så att han blev svettig från öra till hov. Nykomlingarna fick snällt hålla sig på sin kant men fick sällskap av en annan medelålders.

Det är lätt att sätta beskrivningar som dum på den som jagar. Det är lätt att oroa sig för att det ska gå överstyr. Det springs och det skriks och då är det lätt att oroa sig för skador. Det är lätt att tycka synd om den som blir jagad.

Jag försöker att inte hamna i dessa fällor. Jag vet ju i mitt intellekt att hästarna är hästar. Det är svårt, jag tänker ”vad dum han är” men innan tanken hunnit till munnen har jag lyckats filtrera den genom mitt hästkunskapsfilter och det blir till ”vad dominant han är, det är därför han är så trygg att rida”.

Och så lugnar det ner sig, som det brukar, och alla äter.

Sedan tog vi in mammorna och fölen och springandet tog fart igen. Den här gången handlade det om att han som jagar snodde stona. De och fölen är hans- tydligen. Han är sent kastrerad men det finns i och för sig en till sån i flocken, en med lite mindre självkänsla. Nu får alla andra hålla sig på avstånd.

Så går det en natt, och visst- i flocken är det tre flockar. Ungdomarna med sin medelålders vän ligger och sover, de som inte blandar sig i står för sig och ”jägaren” och hans flock med ston och föl är för sig. Fölen hänger nu jägaren i hasorna, de biter honom i benen och klättrar på hans rygg. Nu har han rollen som lekfarbror. Det är vackert!

Det blir bra det här. Hästarna vet bra själva på hur de bäst är häst.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nä min häst älskar inte mig….

….för att jag ger den mat.

För att hästen ska må bra och orka med det arbete jag ber om måste den få rätt mat. Det är viktigt.

Jag handmatar mycket- i ridningen- när det funkar. Det vill säga när det är positivt för hästens mentala balans. Men ibland blir hästar stressade av handmatningen, ibland för att tajmingen blir fel. Ibland blir de stressade av all matning, det är illa. Det konstiga är att det allt oftare fungerar för mig att handmata. Nej, det är såklart inte alls konstigt för det handlar ju om mig, att jag blir snabbare på att läsa av hästarna.

Hur som haver ger jag dem inte något att äta för att de ska älska mig för de funkar inte så.

Ändå tror jag att de tycker om mig, de väljer att vara med mig.

Jag tror att de gör det för att jag är hyfsat bra på att kommunicera med dem. För att jag är pålitlig och förutsägbar. För att jag ber om deras fokus. För att jag oftast är fokuserad och har koll på mina rörelser. För att jag kan läsa av hela flocken. Och för att jag är bra på att klia.

 

Publicerat i Hästar, Hästhälsa, Mental inställning, Ridutbildning | Lämna en kommentar

Arbete vid hand

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar