Jag skriver vidare om det som skrivs på Facebook. Den här gången kommer ett svar till hen som skrev typ Jag är ny inom islandshäst men har inte islandshästvärlden svårt att tänka nytt. Jag skrev ett kort svar i tråden, jag skrev Nej.
Faktum är att bakom det där nejet finns kunskap som gör mig stolt att höra till islandshästcommunityt.
Vår ridtradition i Sverige är sprungen ur det militära. Därför gör man på vanliga ridskolor ofta som man gjorde inom militären. När militären avhästades för dryga 50 år sedan blev det både hästar och hästutbildare över. Man var orolig för att göra sig av med hästarna för man litade inte på att motorfordonen skulle kunna användas i händelse av krig. Tänk om bensinen tog slut? (I dag kan man ju tänka att det var klokt tänkt.) Därför skapades ridskolor. Det var nu som hästarna blev en tjejsport. Militärerna utbildade som de alltid gjort. Det arvet är tydligt. Som att sitta upp på hästens vänstra sida eftersom man hade värjan på vänster sida eftersom man höll värjan med höger hand. Det är mycket konstigt att det lever kvar på så många stall.
På Island fanns ingen militär. Hästen var viktig för var och en, både som transportmedel och jordbruksmaskin. Utbildade sig gjorde man genom att se hur dom duktiga gjorde eller genom trail and error. Det fanns ingen utbildning. Fortfarande finns en tro, ser jag när jag läser isländska deckare, att man antingen är eller inte är en hästmänniska. Fortfarande är hästen en stark del av den isländska kulturen.
Någon gång på 80-talet (eller var det till och med 90-talet?) blev ryttar och tränarutbildning en linje påuniversitetet Hólar. För ca 10 år sedan startade min vän Sara en ridskola på norra Island för barn. Hon hamnade i tidningen och hyllades för sin bra idé. Alltså finns det inte en gammal ridsko,etradition på Island och därför väldigt få saker som är huggna i sten. Det är en öppen ridkultur.
Länge var Eyolfur Isolfson rektor på hästutbildningen på Hólar. Han har satt sin prägel. Han reste jorden runt och besökte skickliga hästamän (kan hända att det var hästakvinnor också, jag vet inte). Han tog del av deras metoder och provade dom på Islandshästar när han kom hem. Därför är det till exempel vanligt att vi tränar one-rein-stop idag. Fast det är en westerngrej. Man prövar, utvärderar och behåller det som är bra för vår ras. Det gäller ju att behålla islandshästens särart också. Gångarterna och framåtbjudningen till exempel. Idag arbetar en lärare på Hólar som klicktränar. Man kan se honom i serien Ride Masters på Àlendis. Kom inte och säg att islandshästutbildningen inte utvecklas.
Jag har ridit för Eyo,lfur en gång. I samma veva hade dom visat en film om en hästtränare i USA. Det väckte reaktioner. När han skulle tämja vildhästar kastade han ett rep runt inner bakben och när hästen kände att den satt fast stannade den. Såklart hade Eyolfúr varit där. Hans korta kommentar var: Det är naturligt för hästen att stanna när benet sitter fast. Det är inte naturligt att stanna för att någon drar en i munnen. Apropå att tänka utanför sin box. Jag tänker att det inte är naturligt att stanna för tryck på en känslig nosrygg eller en hals heller.
Samtidigt på de kommunala ridskolorna i min del av Sverige gör man mest som man alltid gjort. Det är ofta en dödssynd att sitta upp på höger sida till exempel. På Island, där man inte ridit med värja, har man alltid suttit upp på den sida man råkar befinna sig. Det är bra för hästens rygg, sadeln och stiglädrena. Islandshästar har inte så mycket ryggproblem, relativt. Jag tror att det beror på hur vi sitter upp.
Som islandshästryttare i sisådär 30 år har jag varit med om många förändringar och många trender. Från att man ska tölta med hög hand, fötterna fram och rumpan långt bak i sadeln till lodrät sits med handen på samma höjd oavsett gångart. Från diskussion om huruvida islandshästar ”kan” arbeta i form till att det är självklart. Konstigt nog finns det riktigt gamla bilder från island (med då självlärda ryttare) som rider i form. Jag gick horsemanshipkurser på 90-talet och inte bara jag har integrerat det i mitt dagliga hästliv, men efter att sett många som sagt sig använda horsemanship fast de bara använder tekniker och missat själva iďèn om att det handlar om kommunikation och att förstå vad en häst är så kallar jag det inte längre horsemanship. Jag har från de 2 vecken i mungipan förstått att det är individuellt och om det är rätt tror jag inte att jag har någon häst med bettet så högt upp. Men fortfarande träffar jag tregångsryttare som tror på två veck. Jag har gått från 12 cm bett till 9,5 till individanpassatt. Möjligen har jag 2 hästar med 9,5-munnar. Jag red på svanskappetiden, förgjordstiden, silikonpaddtiden och nu befinner vi oss väl i sadelinpassningstiden? Från flata sadlar till sadlar som låser fast ryttaren…. från långa stigläder och raka ben till dressyrskänklar. Från knäslut och vader som sticker ut till mjuka knän och underskänkeln nära. Och det här är bara vad jag i sti den kommer på.
Just den tillåtande, nyfikna, inkluderande attityden var det som fick mig att välja hästras. Att ta hänsyn till den individ hästen är lärde jag mig redan i första mötet med islandshäst och det försöker jag sprida vidare.
Dock finns det saker som man alltid gjort som faktiskt håller än. Handhästridning till exempel. Önskar att jag ägnade mig åt det. Våga låta hästen vila och vara ifred från människor. Uppväxt i flock på beten som uppmuntrar till mycket rörelse.
Jag vet att jag inte är fullärd och den dag jag inbillar mig att jag är det slutar jag troligen. Jag gillar det livslånga lärandet. På den vägen befinner vi oss på olika platser. Det är viktigt att komma ihåg. Därför är det viktigt att sprida bra exempel. Ju mer rätt vi ser ju lättare blir det för oss att veta vad vi ska sträva mot. Ju mer felexempel och hatstormar vi exponeras för ju större blir ångesten, fler kommer vara rädda, fler kommer att undvika att visa sig men för den sakens skull inte sluta göra. Människor ÄR rädda. Ingen gör fel med flit. Ingen ryttare är fullärd.
så fram med dom goda exemplen!
eriksdal 