Jag är arg. Ilskan hör ihop med att jag är ledsen. Och jag är långt ifrån ensam om det.
Jag är ärg och ledsen över hur världen ser ut. Överallt konflikter som hotar och som om inte det vore nog nättroll som tycker sig ha rätt att säga att andra har fel för att dom gör något som trollen inte gör. Nu blev det genast distanserat. Ingen kommer ta åt sig för ingen vill nog identifiera sig med troll. Det är kanske dumt av mig att skriva troll. Eller så är det klokt. Vi får se.
Jag tänker på en elev jag hade när jag arbetade i skolan. Vi hade ett nära samarbete. Han behövde mycket stöd för att nå sina mål. Det innebar många samtal. Han älskade Sverige. Han var organiserad rasist. Han testade sina argument på mig och det var jobbigt för mig så jag sa som det är: Du vet att jag är blatte va? Nä, det är du inte, svarade han. Jo, fortsatte jag, jag är inte ens svensk medborgare. Jag är Britt. Pojken skönk ihop och sa Varför just du av alla människor. Det var fint sagt, eller hur? Efter ett tag tog han sig ur sin rassegemenskap och skaffade sig en ny kärlek. Ett fotbollslag. Japp, han blev hulligan. Av skäl som jag har full förståelse för fanns det en ilska i den i grunden goa pojken som krävde att få utlopp. Täckmanteln blev kärleken till hans land och hans lag. (Sagan har ett bra slut. Idag är han en familjefar och verkar ha koll på läget och han verkar vara en gladare människa. Det gör mig glad. Mycket. Han är en av mina människor fast han nog inte vet om det)
Jag tänker att det här inte är ovanligt. Faktum är att det nog är vanligare idag än det var då. Då tog sig ilskan handgripliga uttryck. Det blev slagsmål. Rassar mot blattar, rassar och blattar mot bögar, lag X mot lag Y. Idag får ilskan ofta verbala uttryck.
Det skrivna ordet har så många andra dimensioner. Det man släpper i molnet stannar i molnet, man slipper se och ta ansvar för vilka konsekvenser det får, man kan vara anonym. Man riskerar väldigt väldigt lite samtidigt som man kan skada väldigt väldigt mycket. Minst lika mycket som en knuten näve.
En del älskar hästar och tänker att kärleken till djur rättfärdigar att dom kränker människor. Jag tycker inte att det gör det. Det är aldrig rätt. En skitstorm som var för några veckor sedan har inte lämnat mina tankar. En varm och godhjärtad människa som har många vänner och som hjälper många människor blev utsatt. Det var plumppa fula åsikter framförda som sanningar. Det var inte bara jag som blev upprörd.
Precis som alla har jag åsikter, men jag gör mitt bästa för att köra dom genom ett filter. Ni vet; behöver jag säga min åsikt? Har jag rätt? Hur ska jag i så fall uttrycka den så att den tas väl emot? (Det där med troll var kanske inte så klokt ändå?) Vilka konsekvenser kan det få? Är det värt det? Om det är min tro eller åsikt hur gör jag det tydligt i text?
Vi kan ha åsikter om hur andra rider, hur ofta andra rider, hur länge andra rider, hur duktig man måste vara för att få rida, hur en ryttare ska se ut, hur hästen ska arbetas, hur hästen ska ledas, vad hästar ska äta, när hästar ska äta, hur mycket utevistelse en häst ska ha och så vidare och så vidare. Men så länge dom andra håller sig inom lagen är mina åsikter bara åsikter och dina åsikter bara åsikter. Vi kan, om vi kan formulera oss rätt, diskutera våra åsikter. Förhoppningsvis är det bra, vi kan vidga våra perspektiv och få syn på andras tankar. Vi kommer kanske bli klokare. Kanske blir vi vassare i vår argumentation och mer fasta i vår tro. Det behöver alls inte vara dåligt.
Men när vi blir för fast i vår tro… det tror jag är farligt. Jag tror på människors rätt att tro vad dom vill, och alltså att andra får tro annat. Så länge ingen kommer till skada.
Dessutom lever jag fortfarande när jag skriver det här och jag är på en resa som jag kallar för det livslånga lärandet. Det gäller inte minst i allt som hör hästlivet till. Jag lär mig så mycket hela tiden. En del som jag ännu inte visste att jag inte visste. En del har jag lärt om. Faktiskt har jag lärt mig massa nytt om sits de senaste fem åren. Massor. Och då var jag ändå rätt bra på sits innan eftersom det är ett av mina specialintressen.
Därför blir jag inte bara arg och ledsen när jag läser tvärsäkra påståenden om saker som ingen kan vara tvärsäker på. (Som att en hög bro bär mer vikt än en låg. Jag tror inte på det påståendet men ändå är det inom hästvärlden ibland betraktat som en sanning.) Jag blir också förvånad. För om man offentligt gör ner en medmänniska betyder det då inte att man anser sig själv vara fri från skuld, ni vet den som kastar första stenen…den där Jesusgrejen. Finns det så många perfekta människor? Eller gömmer man sig bakom det skrivna ordets anonymitet och tänker att det som gäller andra inte gäller mig?
Jag önskar att alla, särskilt i dessa tider när hotet att männskligheten ska förgöra sig själv är mer påtagligt än någonsin, kunde ta lite mer ansvar för sina ord. Ger jag mig verkligen in i det här för att jag älskar (mitt land/mitt lag/djur eller vad det nu är jag försvarar) eller bär jag på en ilska jag behöver utlopp för? Vi kan visa vår kärlek genom goda gärningar och goda exempel.
Tillsammans kan vi göra världen lite lite bättre. Det behövs!
Love and Peace!
eriksdal 