Jag tycker att det är viktigt att ha ett system. Det behöver inte vara ett avancerat system, det kanske inte ens SKA vara avancerat. Systemet ska bygga tillit mellan hästen och dig.
Systemet måste börja i hanteringen, när du leder och gör i prdning hästen. Nä, jag talar inte om att hästen ”måste få” sin morot.
Så här ser mitt system ut:
-Hästen ska ledas utan tryck i linan oavsett om jag väljer att gå framför, på höger eller på vänster sida. Den ska stanna och vänta när jag stannar. Den ska gå med fokus på mig och inte på allt annat. Hästar som blir skrämda gör en av två saker; de flyr eller de hoppar upp i luften. Om hästen går med huvudet bortvänt från dig kommer den troligen landa på dig efter hoppet. Been there done that. Jag har lärt mig av mitt misstag. Om jag leder med tryck i linan/tygeln är olycksrisken större. En vanlig skada är axel som slitits ur led. Låter dumt att riskera det tycker jag. Dessutom tränar man faktiskt hästen på att inte följa hjälper om man drar runt på den. Hästen lär sig av eftergifter. Det är otroligt viktigt att vi är medvetna om hur vi leder hästen. Givetvis innebär det att vi är närvarande med hästen.
-Hästen ska stå rimligt stilla när jag gör i ordning den. Det tränar jag genom att lugnt och konsekvent flytta tillbaka den när den flyttar sig. Jag gör det inte genom att höja rösten eller göra stora gester. Lugn och konsekvens kommer med tiden få hästen att avslappnat stå still. Kan den stå uppställd så blir det mycket lättare att sadla rätt. Bra bonus.
-När jag tränsar pressar jag aldrig hästen. Jag varken hänger i nacken eller pressar mot tänderna. Och att hålla handen mot hästens panna….nä, det är så konstigt tycker jag. Däremot kan jag stoppa in fingrarna i munnen om det behövs. Bett, öra, pannlugg öra. Många glömmer att fixa frisyren innan det andra örat. Då hamnar tränset ofta för långt fram. Vill hästen inte prövar jag att byta sida eller tränsa framifrån. Ibland fungerar det bättre då.
-När jag sadlar vill jag att hästen står balanserat. Jag spänner sadelgjorden från båda håll och alltid med en hand under spännet.
-Hästen ska lyfta på benet när jag säger Tack. Jag tycker att det gör hästen trygg att den får välja att lyfta på benet så att jag kan kratsa hovarna i stället för att jag håller fast hästens ben. Precis som att stå still lär hästarna sig det här olika snabbt. Min träning består i att jag alltid säger tack samtidigt som jag rör vid benet innan jag lyfter hovar. Det är allt. Hästar är smarta och när dom litar på mig är dom bjussiga.
-Hästen ska stå still när jag sitter upp. Min kropp klarar inget annat och jag vill inte att hästen ska börja gå innan vi är i balans i halten.
-Hästen ska vänta på min signal att gå och den ska gå när jag spänner vaderna. Gör den inte det tränar vi på det. Den ska också stanna på en liten signal. Mitt system är att bromsa med magen, drar naveln mot ryggraden…min alltså, andas ut ljudligt och för ihop mina händer. Hästen ska stanna utan att dra eller hänga i tygeln. Ja just det, hästen ska börja i kontakt, både skänkel och hand. Jag rider sällan på lös tygel, varierar ofta tygellängden men har kontakt. Är tygeln lös händer såklart inget mer än att tygeln rycker lite när jag för ihop mina händer. Jag tänker att om hästen behöver slippa kontakt ett tag så är det bäst att sitta av och arbeta vid hand. Jag tycker att det ser illa ut att åka häst med sänkt rygg. Det står jag för och jag vet att det finns dom som tycker annat. Det får man göra.
-Ganska snart måste jag också kolla att ratten fungerar. Och för mig sitter inte ratten främst i tyglarna. Man kan ofta få hästen att svänga genom att dra i tygeln men jag tror aldrig jag sett en tygelriden häst svänga i balans. Jag drar istället bak den axel som ska bli min inre axel men inte mer än nödvändigt. Det får samma sidas sittben att ge liiiite mer tryck. Det trycket böjer hästen. Ytter skänkel svänger. Lite som att sparka en boll men med liten kraft. Alltså signal, eftergift, signal, eftergift till hästen har svängt nog. Inner skänkel ger ett stadigt stöd. Ytter tygel kan behöva gå fram med bibehållen kontakt för att böja och länga halsen. Och ibland kan innertygeln behöva leda.
-Jag är noga med att rida hästen i så god balans som möjligt för att hästen ska vilja vara med mig och lita på mig. Det betyder (inte alltid) samling. Men det betyder alltid att jag måste kontrollera min balans och använda min kropp och inte bara mina händer.
-Nästa steg är att flytta ben. Bakdelsvändninga, framdelsvändningar och skänkelvikningar. Jag borde också rygga och kommer allt oftare ihåg att göra det.
Det här tar olika lång tid med olika hästar och olika dagar. Det får ta den tid det tar.
När det här är avklarat är det dags att rida olika gångarter och rida öppna (och sluta på dom hästar som är redo för det).
I slutet av ridpasset kollar jag av flytta, sväng, backa, bromsa och starta igen. Är allt som det ska är hästen mer lyhörd nu. Vem har sagt att man inte kan arbeta hästen i avskrittningen? Utöver att jag inte gillar när hästen kollapsar så är det ju sjukt tråkigt att skritta runt runt på lös tygel. Och promenera gärna dom sista minuterna. Det är bra för både häst och ryttare.
Ibland blir det bakslag och hästen drar i tygeln när jag gör halt innan avsittning. Då är jag envis och tränar halt. Så snart hästen stannar i eftrtgift får den den ultimata belöningen- jag sitter av.
Jag är helt övertygad om att system ger trygga hästar och då känner vi att vi har kontroll. Självklart ska systemet vara hästvänligt. Ingen som jag tränat för har sagt åt mig att jag ska belöna mer. Tvärt om har faktiskt hänt. Vignir som jag rider för nu är duktig på att beröma mig varje gång jag ger en lite större eftergift (men också när jag ”får till det” vad än det är). Man är ju svag för beröm. Hästen också. Vissa hästar får mycket godis men inte alla.
Mitt tips är att använda sig av både ryttarens och hästens utbilningsstege. Det går inte att börja i toppen. Ting tar tid. Njut av vägen.
eriksdal 