Ridning och naturvetenskap

Jag gick natur på gymnasiet. Det var egentligen fel för som naturvetenskapen lärdes ut passade mig inte alls, och matten var svår. Troligen hade jag fortsatt haft bra betyg om jag pluggat annat, som det blev nu var de mediokra.

Nåväl, jag lärde mig ändå ett och annat och på högstadiet hade jag bra no-betyg och kommer ihåg mycket så här 40 år senare.

Tyvärr ser jag att många måste ha haft dålig naturvetenskapliga undervisning hela sin skolgång. Det är sorgligt. Naturvetenskapen beskriver ju vår värld.

Inom ridningen brukar jag tala om ”farbror Gravitation”, ni vet han som gör att vi inte flyger omkring i vinden. Det är ‘farbror Gravitation’ som gör att vi står stadigt på jorden.

Det är också ‘farbror Gravitation’ som gör att vi inte trillar av hästen. Om man är rädd för att trilla av, och det är ju dom flesta mer eller mindre, så är det bra att förstå den här fysikaliska principen. Så länge vi har hästen mitt under oss sitter vi kvar. Det brukar vara en bra motivator för sitsträning. Det inkluderar bålstabilitet och balansträning.

En sak till jag har med mig från naturvetenskapen är kraftpilar. Jag hoppas för din skull att det ringer en klocka, eller helst att det är självklart vad jag menar.

När jag undervisar ”ser” jag kraftpilar. Jag ser om ryttaren släpper fram kraften dit man vill att hästen ska gå. Mina elever känner igen det: Släpp fram kraften dit du vill att hästen ska gå.” Det är ganska vanligt att man inte gör det faktiskt. Man säger fram med skänkeln men stopp med tygeln eller sätet.

Jag ser också pilar som talar om för mig vart hästens kraft går.

Går hästen på bogarna ser jag pil i riktning mot marken. Ser jag en pil åt sidan vet jag att hästen skjuter ut en bog. Dom här hästarna brukar falla åt sidan, falla av spåret, vara svåra att styra. Det handlar alltså om hästens bogar och inte huvudet. Vår ryggmärgsreflex är att med våra bästa verktyg, våra händer, styra hästhuvudet fast problemet inte ligger i hästhuvudet. Ibland fungerar det fast det egentligen är ologiskt. Det logiska är att flytta hästens bogar, då måste vi använda våra ben. Det fungerar alltid.

När hästen inte spårar, går på två spår, ser jag hur pilarna från bakbenen går annorlunda än pilarna från frambenen. Måste då hästen spåra? Ja, jag och många andra tror det. Vi tror att det är nödvändigt för hästens hållbarhet och ridbarhet. Det är också grunden för att kunna samla hästen. Och samlingen är grunden för tölt på många hästar. Ofta på fyrgångare.

Ser du inte pilar är du säkert mer normal än jag. Jag har en vän/kollega/lärare som både ser pilar och blinkande ljus. Ljusen indikerar sitsfelen. Hon är grym. Jag önskar att jag också ser blinkande ljus.

Hur som haver är det bra att kunna lite basic naturvetenskap.

Egentligen började jag skriva det här för att tala om bett. För att förstå stångbett måste man kunna fysik. Förstår man fysik förstår man att stångbett faktiskt är ett bra och ”snällt bett” (som för övrigt är ett idiotiskt uttryck) för vissa hästar förutsatt att ryttaren är utbildad. Det behöver i alla fall inte vara skarpt.

I ett tränsbett går kraften, de där pilarna igen, mot ryttaren. Lite utåt med ledande tygeltag, uppåt med uppresande, mot halsen med mothållande tygeltag. Men det går aldrig neråt. Har vi en häst som går överrest….också det ett knepigt uttryck (alltså utan aktiverad överlinje, huvudet högt, ryttaren ser hela öronen, ryggen sänkt huvudet högt, bakbenen bakom sig) har vi inte bettet till hjälp för att be hästen att gå rätt. Vi måste aktivera hästens bakben och böja hästen i sidled. Alla bakåtverkande tygeltag kommer få hästen att ta mer stöd i bettet.

Stången går däremot neråt.

För övrigt övrigt anser jag att när vi bromsar hästen är det benen som ska bromsas och inte huvudet. Jag tänker att vi använder tyglarna för att lyssna och för att uppmana hästen att sträcka fram pannan och nacken upp för att hästen ska kunna balansera sig med oss på ryggen. Allt vi gör med bettet gör vi i samarbete med säte och skänklar. Det är kanske det största problemet? När vi tygelrider och glömmer bort att vi har en kropp som sitter fast i våra händer?

Att vilja utvecklas som ryttare så att man blir en lättare börda att bära och en tydligare ledare som kan viska och lyssna istället för att med grova hjälper ”skrika” på hästen är för mig att aktivt arbeta med hästvälfärd. Ingen utrustning i världen är viktigare än vad vi hästmänniskor gör.