En text om de obildbara

Jag stöter på en del människor som säger att fast de ridit i så många år lär de sig ingenting. De är obildbara. De kan ju inte ens ___________ (här kan man fylla i valfri ridterm).

Men så är det naturligtvis aldrig.

Vi kommer alla till stadier i vår utveckling där det går långsamt. Ofta när det gäller ridning handlar det om att vi har begränsningar i våra kroppar, inlärda mönster som det tar tid att ändra på.

Ibland kan det handla om att höra men inte förstå. Ett exempel kan vara att man måste förstå att om man ska rida en perfekt volt i balans måste man våga släppa i inner tygel och förlita sig på sin balans och sina skänklar. Och att dra bak inner axel ;-). Just de där axlarna kämpar jag med, år ut och år in. Men om man inte förstår det spelar det ingen roll hur många gånger man hör det, man kommer fortfarande inte vara motiverad att ändra sig.

Ibland sker mirakel och ryttaren tar ett gigantiskt steg i sin utveckling. Jag har många som jag tänker på nu. Det kan handla och tillit och mod, det kan handla om att man hittar en bättre balans och bålstabilitet, det kan handla om en bättre förståelse för islandshästen (att åka till Island är bra för det).

Eftersom man lär sig så mycket i början vill man gärna tro att det ska vara enkelt och gå fort att lära sig mer. Redan första lektionen lär man sig ju start, stopp och sväng- eller hur?

Problemet är att man snart förstår att det finns olika kvaliteter på start och sväng för att inte tala om att det finns något som heter halt som kvalitetsmässigt inte kan jämställas med alla stopp.

Eller som min man som första lektionen lärde sig tre av fyra saker. Han lärde sig skritt, trav och tölt. Alltså var det bara galopp kvar till han var fullärd. Två lektioner borde alltså räcka.

25 år senare lär han sig självklart fortfarande fast han rider väldigt mycket bättre än han gjorde efter bara en lektion.

Ju mer vi rider ju mer perfektion strävar vi efter. Det är ju ingen nybörjare som letar efter den perfekta kontakten med skänkel och hand, att hästen svara snabbt men utan spänning för skänkel eller att hästen bär oss i en bra form med mycket ryggaktivitet. Våra krav blir högre och plötsligt kan vi inte rida på en volt ens, fast vi kunde det när vi var nybörjare.

Just det här att motivera när man har elever som upplever att de är obildbara är ju ett pedagogiskt problem. Och nej, jag upplever inte att det hjälper att jag säger att deras upplevelse är nonsens.

Som den pedagog jag är har jag ett förslag: när man känner att man inte utvecklas är det dags att inventera sin verktygslåda!

Till exempel om man ”inte ens kan rida på en volt”, vilka verktyg har man för att rida på volt? Med några års ridning i bagaget blir det ganska många detaljer, med ännu fler år ännu fler detaljer. Eftersom de flesta av mina elever har ridit hos mig ganska länge, många sedan start faktiskt, så har jag många roliga samtal om till exempel sittben varje vecka. Jepp- jag är en nörd, jag vet.

vad tror ni om det att inventera sin verktygslåda?

Vad har du för verktyg för:

-att rensa tölttakten

-att minska och länga stegen

-att öka och minska tempo

-att stanna

-att rida volt

-att rakrikta hästen

-att göra gångartsövergångar

-att svänga (i balans)

och så vidare och så vidare.

 

Annonser

Om eriksdal

Tankar kring hästar, ridning och annat som händer i livet.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s