Ett snällare förhållningssätt till både djur och människor.

Ett diskussionsinlägg om stångbett illustrerat av en bild på ett som dras hårt i munnen av sin ryttare.

Jag fick så mycket att säga utifrån diskussionen som följde så det blir bättre i bloggform. Men det är svårskrivet för det spretar, det finns för många beståndsdelar.

Bettets inverkan

Det hade inte varit bra med sådant tygeltag på tränsbett eller bettlöst heller. Det är ju inte stångbettet som drar, det är ryttaren. En häst som bara står rakt upp och ner med stångbett far ju inte illa av det.

Diskussionen borde inte handla om stångbett, den borde handla om ryttarens sits och hand. Men det är kanske lättare att skylla på utrustningen? Och kanske mindre kränkande? Men är det verkligen meningsfullt att fokusera på ett bett som rätt använt inte skadar hästen?

Och hur får vi ens en meningsfull diskussion? En som leder dit vi vill? Eller var tanken bara att få bort stångbettet och sedan är allt frid, fröjd och gamman?

Finns det hästhatande ryttare?

Jag har aldrig träffat en ryttare som inte tycker om hästar. De flesta rider för att de tycker mycket om hästar. Några rider för att umgås med familj och vänner, men min erfarenhet säger att de antingen slutar att rida efter ett tag eller faktiskt börja rida för själva ridningens skull.

Det, och så klart min människosyn, gör att jag inte tror att någon rider grovt för att de vill plåga hästar. Då måste orsaken ligga på annat plan.

I vissa fall kanske det handlar om okunskap. Ni vet att det är lätt att se att hästen böjer på halsen och att den lyfter på frambenen men det är svårare att se HUR den böjer på halsen- att den länger nacken och höjer manke och rygg- eller att bakbenen och frambenen ”hänger ihop” och att hästen arbetar aktivt bakifrån. Och om man inte ser och förstår det kan det ju hända att man tror att man kan få hästen i form genom att dra i tygeln.

Kanske är det vad som händer när vi ser grov ridning? Kanske var det det vi såg på bilden?

Här har vi som undervisar en uppgift att utbilda ryttarna. Det gäller bara att ryttarna kommer till oss.

I andra fall kan det handla om att vi löser många problem med våra händer och att många har dålig koll på resten av sin kropp. Oj vad jag tjatar om händernas följsamhet och kommunikationen. År ut och år in. Och mina elever rider snyggt. Men det kräver koncentration och koordination för att rida. Trötta ryttare som kan vara följsamma i början av passet kan börja tygelrida när kropp och knopp blir trötta.

Kanske är det vad som händer när vi ser grov ridning? Kanske var det det vi såg på bilden?

Eller när de blir rädda. Handen på hjärtat, ofta när vi blir rädda och stressade handlar vi som vi egentligen vet är fel. Till och med ryttare som knappt tar i hästen (det kan ju också vara ett problem) drar hårt när de blir rädda. Man måste medvetet jobba på att få bort de här reflexerna.

En sak som ställer till det är den där förbenade prestationsångesten. Vad händer när vi får prestationsångest? Då är vi ju rädda. Rädda för att bli bedömda. Rädda för att bli dömda. Rädda för att göra bort oss. Rädda för att göra fel.

Ryttaren spänner sig och hästen blir plötsligt inte alls som den är normalt, den spänner sig också. Kanske känns den som om den ska explodera? Och ryttaren försöker få hästen att inte explodera genom att dra i bettet. Jag vet, det är inte logiskt men vi slutar vara logiska när vi blir rädda.

Kanske är det vad som händer när vi ser grov ridning? Kanske var det det vi såg på bilden?

Vad händer då när bilder läggs ut på sociala medier? Jag tror att fler får prestationsångest. I alla fall blir jag inte sugen på att tävla, trots att jag har följsamma händer. Kanske är det till och med så att ju fler som hängs ut på sociala medier ju fler kommer att rida grovt. Det vill väl ingen? Vad har vi som individer för ansvar?

Det är så lätt att det blir övertramp och att det går hatdrev. Det är lätt att säga fel när man blir arg. Jag tror att precis som vi som ryttare måste ändra våra reflexer för att rida bättre måste träna på att ändra våra reflexer för att bli bättre på att kritisera mer konstruktivt.

Jag menar inte att vi inte ska reagera, att vi inte ska bli bättre eller att vi inte ska bidra till att våra djur ska ha det bra. Jag menar bara att vi måste vara kloka i hur vi går till väga.

Hur kan man ändra utan att kränka?

Mycket av hur vi rider styrs av hur det döms på tävling. Hur det döms styrs av domarhandledningen. Personligen gillar jag den.  Men vad vet jag, det kanske finns utrymme för ändå fler förbättring? Vad tycker du? Och om du har förslag framför du dem till rätt instans?

Det är som med alla förändringar, det tar tid. Den rätta vägen här borde alltså vara att påverka förbundet. Det finns forum för det: utbildningar, möten öppna för alla eller så kanske man ska kontakta någon som sitter i en beslutande befattning?

Min dröm är att en dag vinna ett feather prize. Kan ett pris vara bättre än att man får utmärkelse för god ridning? Och är det priset inte en god markör för vad vi alla ska sträva efter? VM släng dig i väggen om det nu inte är feather prize på VM 😀

Ja, jag vet att man dels måste förtjäna priset och dels måste man tävla.

Var finns jag i allt detta?

Mina ridskolehästar har aldrig haft bettrelaterade skador och de har lurviga mungipor. Mina ridskolehästar kommer fram till mig i hagen och stoppar sina huvuden i grimmorna eller tränsar sig själva om jag hämtar dem med träns. De trivs alltså med sitt arbete. Jag är övertygad om att det beror på att mina elever rider så bra.

Vem som helst får boka en privatlektion och känna på mina grymt bra ridskolehästar. Tror någon att jag förespråkar hård ridning känns det särskilt välkommet 😉

Nu har jag pysslat med den här sporten ett bra tag. När jag började fanns det tävlingar som var fulla med bus. Jag red skitdåligt, faktum är att man generellt red islandshäst mycket sämre på den tiden (att kunna tölta i form var det inget snack om, i alla fall inte på min nivå), men aldrig att jag kände mig obekväm. Islandshästvärlden kändes som en stor underbar familj. För mig var det här en uppenbarelse- hur vi umgicks med respekt för våra djur och hur roligt vi hade. Tölt i all ära men det var den isländska hästkulturen som golvade mig.

Det här var innan mobiltelefoner, digitala bilder och sociala medier.

Konstigt nog tycker jag att ju högre upp  islandshästvärldens ”hierarki” (jag vet inte vad jag ska kalla det) man kommer ju mer är den där gamla välkomnande känslan kvar. Jag önskar att alla ska få känna den här inkluderingen. Jag är övertygad om att vi i grund och botten vill samma sak, att få njuta av våra underbara glada hästar.

Vi bär alla ansvar för detta.

Jag tycker att vi ska vara tacksamma för och måna om våra underbara hästar men vi måste också vara medmänniskor. Det ena utesluter inte det andra.

 

 

Annonser

Om eriksdal

Tankar kring hästar, ridning och annat som händer i livet.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s