Kroppskontroll

Nu kommer det en mer privat text än de jag brukar skriva.

Idag fick jag feta komplimanger om min kroppskontroll. Megafeta. Till stor del har jag hästarna att tacka för det, för de lär mig kontroll. Om jag inte kan kontrollera mig kan jag inte kontrollera dem.

Jag har diabetes. Typ okänd. Det finns typ 1, då man saknar insulinproduktion, och typ 2 då man är insulinresistent. Det finns också Lada som är en långsam utveckling av typ 1 och flera olika varianter av Mody som är genetiska och flera av dem är ganska oproblematisk men en eller ett par är bedrövligt problematiska. Det är typ 2 som ofta är livsstilsorsakad-  klartext om man är fet och lat kan man få det. Man kan få typ 1 av till exempel influensa. Jag är varken jättefet eller jättelat, har fortfarande lite eget insulin, äter bättre än de flesta och rör mig mer än de flesta. Dessutom har jag gentestats för Mody men har inte det heller. Jag tror at jag har stressutlöst typ 2 med genetisk prodisposition. Om jag läser mitt inlägg om när jag, eller vi, blev anmälda för misskötsel av djuren ser jag ju att jag beskriver alla mina diabetessymptom. Det spelar ingen roll att det var ogrundat och att vi ”blev friade” Jag fick en dödlig sjukdom för att jag aldrig hade trott att någon skulle vilja mig så illa. Och det var inte en trevlig upplevelse- det var som i en roman av Kafka. Till skillnad mot hur det annars är befinns man skyldig till man har bevisat motsatsen.

Jag ”sköter min diabetes”, så gott det nu går. Det är som att ha en påtvingad ätstörning. Det första jag gör på  morgonen är att kolla blodsockret, det sista jag gör på kvällen också. Tiden där mellan  funderar jag på när jag ska äta och vad jag ska äta- i förhållande till hur mycket jag rör på mig, stressar, har mens, har en infektion på gång (nej det vet man ju såklart inte), vädret och hur mycket sömn jag fått. Till exempel. Det är en jävla skitsjukdom! Att ta sprutor och kolla sitt blodsocker är den lätta delen av diabetesen.

Trots att jag ”sköter min diabetes” går det inte så bra. Blodtrycket är högt, njurvärdena är dåliga och mina ögon vill bli blinda. Så jag har under en lång tid fått injektioner i ögonen.

Låter det läskigt? Det är det! Det är som en mardröm. Fast det gör inte ont.

Idag hade jag en ny läkare på st Eriks ögonsjukhus. Jag är så glad över deras hjälp. Den nya läkaren var den som berömde min kroppskontroll. Och det är klart att hon har rätt. När jag tänker efter förstår jag det.

Först får man bedövningsdroppar i ögonen, bara att titta stort när något droppas i ögonen är ju onaturligt, när man vet att det svider som fan än mer onaturligt, men det går! Det är bara att andas.

Nästa och nästnästa droppe svider inte lika mycket, för då är man ju redan bedövad. Sedan kommer joddroppen som svider på riktigt trots bedövning och därefter tvättas ansiktet med sprit, det svider också fast inte direkt i ögonen. Hela tiden ”Titta stort”, ”Titta upp”, ”Titta ner”, ”Titta höger” och ”Titta vänster”. Sedan kommer sprutan i ögat. Yes jag är vaken och försöker komma ihåg att andas och efteråt är jag helt mentalt slut för det kräver sin kvinna att titta till vänster när någon kör in en nål i höger sidan av ögat.

Men jag har ju övat länge. Jag har övat på att kontrollera min andning när jag blir rädd. Jag har övat på att ibland kunna släppa kontrollen och bara följa med. Jag har övat på att ha kontroll på min kropp.

Det är oväntat att ridningen lönar sig när man är sjuk.

 

Annonser

Om eriksdal

Tankar kring hästar, ridning och annat som händer i livet.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s