Ja, varför tillåter jag det? Del 1.

Jag har två, nä tre, ganska hårda, men sanna, instruktioner som jag fått och som maler i huvudet just nu.

Den första är nästan förhistorisk. Det var när jag red för Nina Wahlström. Hon sa att hästar blir hårda i munnen för att ryttaren är hård i handen. Som en käftsmäll. Varför låter du hästen bli hård i munnen?

Man kan välja att förhålla sig till käftsmällar. Numera upplever ja väldigt väldigt sällan att hästar är hårda i munnen. Jag har alltså slutat vara hård i handen. Jag har tränat mycket och fokuserat på detta. Jag har haft väldigt munkänsliga hästar som hjälpt mig att bli bättre.

Det var inte bara en bra utan helt nödvändig käftsmäll.

En mjuk och följsam hand kräver så mycket kroppskontroll. Det finns många platser i din kropp där handen kan bli hård. Faktiskt!

Som alltid börjar vi med den stabila bålen, vobblar du i sitsen så är inte handen följsam och stadig.  (Jag brukar titta på de som jag tycker rider riktigt bra. De är starka i mage och rygg.)

Vidare på väg mot handen kommer vi till axlarna, bröstryggen ska vara öppen och axlarna lätt bakåtrullade. Drar vi upp axlarna eller fram dem så blir vi hårda i handen. Överarmarna ska hänga ner. Låt farbror gravitation ta  tag i dina armbågar så att de faller neråt. Överarmarna kommer då vara nära din kropp, armbågarna ska inte vara långt framför den. Här kan du vid behov spänna dina biceps, samtidigt som du spänner lite till i magen. Behovet kan vara i en förhållning till exempel.

Armen i vinkel. Handen buren. Många har trötta händer som tar stöd på hästen- trötta händer är inte följsamma. Har du armarna rätt kan du ”koppla loss” dem från kroppen i trav så att kroppen följer hästens skump medan handen är still och förhåller sig till hästens huvud. Musklerna i underarmarna behöver du inte spänna om du bär din hand. De kan få vara lite lata.

Högsta punkten på din hand är tummen- eller ska vara i alla fall. Tummen håller fast tygeln mot den mellersta leden på pekfingret. Tummen ska vara böjd. Det spelar roll! Tygeln ligger i din hand och dina fingertoppar vilar mot handflatan.

Mitt mål är att använda min tygel så lite som möjligt, men visst händer det att jag behöver använda den. Men ju oftare jag kan låta hästen vara ifred från bettinverkan ju känsligare blir hästen och mina tygelhjälper kan bli finare och finare.

Jag är särskilt allergisk mot bakåtverkande tygelhjälper (även om jag också får återfall, jag är inte mer än människa) för att jag ser hur de låser hästarnas bogar. Jag vill att den häst jag tränar (direkt eller indirekt) ska lossna i bogarna och få en vackrare framdelsrörelse. Då kan inte tygeln motverka detta. En förhållande tygel kan ju också gå uppåt. Det funkar bättre. Jag brukar tänka att jag lyfter upp hästens manke. Det är klart att jag inte gör det rent fysiskt men effekten av ett uppåtresande tygeltag kan vara detsamma. Eller av ett magiskt tygeltag, som är en variant av detta. Dessutom spelar det stor roll vad du gör med sätet i din förhållning, oavsett vad du väljer att göra med tygeln. Andningen spelar också roll. Andas du in, eller ut eller håller du andan? Prova och se om det gör skillnad.

Ibland kan faktiskt en eftergift på en tygeln också vara bromsande, vi har tränat på detta på ridskolan. Risken med förhållande bakåtgående tygeltag är att hästen spänner emot och man får en spänning i hästen. Det vill jag inte och gissar att du också helst undviker spänningar.

För mig handlar bra ridning mycket om att kunna lösgöra hästar, att bygga bort spänningar. Inte alltid lätt men alltid roligt när det funkar. Jag njuter av att se glada hästar. (Mer om detta i nästa inlägg)

Ia Lindholm har sagt att mina hästar alltid är bra i munnen. Det har tagit mig mycket fokuserat arbete för att nå dit. Men ni förstår att efter den där käftsmällen var det en komplimang som heter duga.  Jag har både tränat, prövat, iakttagit, analyserat och läst massor om ryttarens muskler. Den finns mycket att lära sig.

Jag har en väldigt bra om än något nördig torrsimsövning som du kan göra. Det är ju bra att kunna öva ridning på väg till bussen till exempel. Gå, eller spring, med stabil bål, avslappnade axlar, armen i vinkel, handen buren och som om du höll i en tygel. Notera hur still du kan ha handen. Ändra på en sak åt gången, slappna av i bålen/ dra fram axlarna/sänk handen/ ha armbågarna framför kroppen/ ha raka armar…..

Sånt här nörderi sysslar jag med om dagarna, bara för att jag gör medan jag går och funderar på vad jag ska tala om på lektionerna. Jag blev förvånad över hur fladdriga mina händer blev så fort jag ändrade på en detalj. Jag tror att man kanske kan bli mer motiverad att träna på att rida rätt om man upplever detta för inte vill vi väl att bettet ständigt ska hålla på att rycka hästen i munnen?

(För övrigt är jag inte övertygad om att bettlöst alltid är snällare än bett, för inverkan hamnar bara någon annan stans än på lanerna med bettlösa alternativ. Jag tror på att det bästa i alla lägen är att bli en bättre ryttare. Tänker mig att någon som läser detta kanske slås av tanken Varför träna så hårt på att få en stadig och följsam hand och inte i stället rida bettlöst? Här kom i så fall svaret på den funderingen. Jag är inte intresserad av att diskutera frågan om bettlös ridning, var och en blir salig på sin fason.)

Annonser

Om eriksdal

Tankar kring hästar, ridning och annat som händer i livet.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s