Att vara med hästar

Att få vara med hästar är underbart- även om det aldrig blir felfritt!

Som många kanske vet snurrar det ofta i min skalle. En av de saker som snurrar omkring är varför det ofta inte blir som man trodde när man skaffar egen häst. Ponnyakuten är ett exempel på detta. Här är det till och med barn med hästkunniga föräldrar som går bet. Har lite erfarenheter i min närhet också som spär på dessa funderingar.

Jag tror att det kan finnas flera förklaringar.

En av dessa är att verkligheten inte stämmer överens med drömbilden man haft. Som barn drömde jag om att den missförstådda hästen skulle bli min, och djupt förälskad i mig, och tillsammans skulle vi flyga fram över sommarängarna. Min verklighet ser ut så här: nervösa hästar är inget för mig, jag har nerv nog själv (avtrubbade hästar är ännu värre i och för sig), jag vill ha ett kompisförhållande där jag är ledaren och jag tycker att det är läskigt att galoppera på ängar för de är ju fulla med sorkhål.

Och det är med hästar som med människor, ingen är perfekt. Man måste lära sig leva med det, att se till att drömmen formar sig efter verkligheten och inte tvärt om.

Men ibland kan matchningen bli fel. Som en blind leder en blind kommer två individer ihop som har massor kvar att lära, men om ingen besitter kunskapen- hur ska de då komma vidare? Lite som att sätta sjuåringar att undervisa sjuåringar i skolan. Det vore ju otänkbart. Eller så hamnar två nervknippen ihop, vem ska då se till att arbetslugnet infinner sig? Eller två slöfockar, kommer ekipaget någonsin röra sig framåt? Eller en otrygg med en aggressiv, hua  vare sig hästen och människan är det ena eller det andra. Hjärnan blir full med skräckbilder. En trygg häst och en trygg ryttare är idealet. Åtminstonde den ena måste vara trygg.

Det är inte alltid lätt att veta när man provrider om det är ”a match made in heaven”, men det är viktigt att inte låta stoltheten vara för stor. Det är inte skamligt att byta häst om det blivit fel. Å andra sidan så tycker jag att man ska låta ting ta tid. Ibland kan tiden få hästen att landa i sin nya miljö. Gilla dessutom det Ceasar Milan säger om hundar; ”We don´t get the dogs we want, we get the dogs we need”. Djuren tvingar oss att utvecklas. De visar oss vilka våra rätta jag är och när vi vet det kan vi börja arbeta med oss själva. Djuret vet inte om du är chef, eller om du betraktas som tuffast i stan. Den ser det du egentligen visar och den reagerar på det du gör. Den har tid och tålamod och är förlåtande, men den är alltid ärlig. Det är ingen slump att majoriteten av kvinnor i ledarpositioner är ryttare.

Ett annat skäl till att det uppstår problem kan vara att vi lär oss så mycket om ridning men så lite om hästar.

För hundar finns det massor av kurser i vardagslydnad. Vad gör vi när vi köper häst? Vi tar oss från ridskolans ryttarutbildning till ridkurser (ofta med tävlingsfokus).  Men allt det andra man behöver kunna?

Jag tror att de flesta problem uppstår när man plötsligt måste vara den som sätter gränser, vara hästens svart-vita fostrare. Man har köpt sig en häst som man älskar, inte vill man då stöta bort den när den lite gulligt kliar sig på min arm? Och bitvis, men ganska snabbt tar hästen över. Den har frågat och frågat, men hästägaren har inte levererat rätt svar. Jag kliar mig på dig för att se vem som bestämmer. Jag steppar runt när du ska göra i ordning mig för att se vem som bestämmer. Och så vidare. Plötsligt har man en häst som inte går att styra, och det vill väl ingen ha? Hästen har blivit fräck. Kanske har vi hört att vi ska vara bestämda, och blir då högljuda och lite flaxiga? Kanske lite gälla i rösten? Och hästen bli ännu struligare… Vi behöver ofta handledning i hur vi använder vår kropp.

När man rider någon annans häst, och den ser till att hästen har ett tryggt ledarskap, hamnar man sällan i situationer då man måste sätta gränser. Samtidigt måste man som hästägare i sådana fall vara lite tuffare när man sätter gränserna, om hästen har flyttat på en människa har den ju lärt sig att det är okey att flytta på människor- och det är det aldrig- och jag som hästägare måste ta i extra för att lära om igen.

Jag tror inte att någon vill ha en häst som kliver en på fötterna, som inte går att leda, som man inte kommer upp på, som springer dit den vill med dig på ryggen, eller som vägrar röra sig ur fläcken. Ofta tar vi det dessutom som tecken på att hästen inte älskar oss. Jamen, hur roligt är det med en häst som springer från en i hagen? Det handlar dock inte om kärlek. Det handlar om att hästen inte vill vara med oss för att den inte känner sig trygg där. Jag tror att det handlar om kunskapsbrist. Och det kan man lätt råda brist på.

Jag tycker att det handlar om vardagslydnad för häst. Föra att få hästen att sköta sig måste vi lära oss att tolka och förstå hästen. Och vi måste lära oss att kontrollera vårt kroppsspråk så att vi blir tydliga i vårt umgänge med våra fyrhovade vänner.

Sålunda: Kurs i vardagslydnad för hästmänniskor på Eriksdal!

Annonser

Om eriksdal

Tankar kring hästar, ridning och annat som händer i livet.
Det här inlägget postades i Hästar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s