Har funderat på “hans” häst, Totilas, en del på senare tid. Japp- det är min senaste nördgrej.

Totilas tränades men ägdes inte av Gaal. Han såldes, prisuppgifter jag hittar är mellan 10 och 15 miljoner. Euro! Vem kan säga nej till sådana pengar? Om debatten kring Totilas varit livlig innan (han var för bra helt enkelt) blev den än hetare nu. Stackars Edward. Hemma i vår tyckarsoffa tyckte vi att man måste vara pragmatisk. Money talks. Har man inte råd att äga sina hästar får man stå ut. Och kanske vara tacksam för att haft möjlighet att träna världens bästa dressyrhäst? Och stackars den nya ryttaren som får utstå så mycket spott och spe, och som har så orimlig press på sig.

Men så finns det filmer på youtube….

Och plötsligt ändrar både Magnus och jag uppfattning. Mange orkar inte ens se när Matthias Rath rider Totilas. “Jag tänkte att man skulle vara empatisk med honom, men sanningen är att han inte är tillräckligt duktig på att rida för att få rida den där hästen”. Och jag håller med. Det är sådant slöseri med skönhet. Upprörande slöseri. Och det är dålig marknadsföring av hästen.

Och jag vill kunna skiva detta utan att bli anklagad för att smutskasta Rath, för det gör jag inte, det är bara så att ridnivån hos Gaal är väldigt väldigt hög, hästen är van vid det, och få andra rider lika bra. Ingen av oss är sämre människor för det (bara sämre ryttare och här skulle min vän B säkert inflika att hellre vara sämre människa, fast med glimten i ögat)

När Edward Gaal rider så är det så vackert så hjärtat nästan stannar. Alla, även hästhatare, måste se det. Edward har en härlig följsamhet och rider med små små hjälper, och hästen, även om han säkert är en väldigt het och explosiv individ, ser absolut harmonisk ut.

Om någon har lust att vara lika nördig som jag, eller vill lära sig hur det ska se ut när man rider (ett suveränt utbildningstillfälle) föreslår jag följande:

Studera en sak i taget i Edward Gaals ridning (och sedan gör det samma med Matthias Rath), se alltså samma film flera gånger:

1. Hästen och helhetsintrycket

2. Skänklar; läge, användning-drivning, tramp i stigbygeln, avslappnad när, användning av hamstringsmuskler, vilken del av skänkeln används i vilken rörelse, låret fast och spännt eller rörligt?

3. Mellandelen; hur mycket driver ryttaren med den inre bukmuskulaturen (jo det syns), hur driver han i galoppombyten, i ökningar, i nedtagningar, i vändningar, i galoppiruetterna?

4. Händerna; hur tar ryttaren i tygeln,  när tar ryttaren i tygeln, hur länger och kortar han tygeln, och hur reagerar hästen på det?

Hur ser ryttaren ut att må? Hur påverkar det hästen?

Med både Gaal och Rath exploderar (studsar till) Totilas under uppvisningarna, vad gör ryttaren för att reda ut det.

Det är lätt att bli distraherad av det som är bra och det som är dåligt. Därför gör jag så här, jag delar upp i fokusdelar och bestämmer mig för att koncentrera mig på en sak. Det är lätt att bara se Totilas bensprattel, utan att förstå att det sitter en skicklig ryttare på ryggen. Det är ju det som är god ridning, att man smälter ihop med hästen så att hästens skönhet syns. Å andra sidan kan en ryttare sitta så illa så att man glömmer att se hästen (nä SÅ illa tycker jag inte att Matthias Rath rider). Det händer när vi på teorilektioner ser passtridning på film. Mina elever kan helt enkelt inte se att hästen rör sig fantastiskt när ryttaren flaxar som ett UFO. I dessa fall, när man delar upp i fokusdelar, ser man oftast en väldigt bra mellandel, även om allt över och under är åt h-vete, vilket indikerar hur otroligt viktig mellandelen är.

Totilas och Gaal:

http://www.youtube.com/watch?v=Eet-Vbg-YJ4

http://www.youtube.com/watch?v=Dj78ubYSlak&feature=related

och en bonus.

http://www.youtube.com/watch?v=EXbKfXpQIIQ&feature=related

Totilas och Rath:

http://www.youtube.com/watch?v=qFv3vLN-oN8&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=ntB8XvBaXAM&feature=related

Nu ska jag gå ut och rida- och tänka att jag ser ut som Edward Gaal, även om jag säkert får vara nöjd om jag rider som Matthias Rath- fast jag tror att mina händer är mer stilla.

http://www.hastsverige.se/

Frossa!

Det är ännu för tidigt att se personligheter, det kommer. I den förra kullen var de lite olika, men inte så väldigt. Några lite lugnare och kramigare (Joi och jarpi). Tikarna lite vildare och bitigare. Några lite mer självständig (Jarno och Texas). Men alla sökte blicken så snart de öppnat ögonen, kom på inkallning så snart de kunde springa åt andra hållet och ÄLSKADE människor. Klart att de fortfarande gör allt detta.

Det är härligt att ha så bra hundar i sitt liv!

Natten mellan söndag och måndag vakade jag. Kajsa var tokigt tung om magen. Hon flåsade och hässjade. Ena stunden låg hon i valpningskorgen, nästa ville hon gå ut. Inga valpar. Natten till i dag, mellan måndag och tisdag verkade bli lugnare, men för säkerhets skull ställde jag klockan på 3 för att gå upp och kolla. Halv två puffade alla tre hundarna på mig och lät mig inte somna om. Tänkte att jag skulle gå ner och dricka lite vatten när jag ändå var vaken. Kajsa går före in till korgen i tvättstugan och sätter i gång. Första valpen har kokostym. Så fin. En kille. Mellan honom och nästa tar det 30 minuter, En kille till. 30 min en kille till, 30 minuter en kille till, 30 minuter en kille till. Fem valpar bara hannar. Sen sätter det fart, med allt kortare intervaller ploppar valpar ut. Nästa tre är tjejer. 8 var ju fler än vi tänkt oss, men roligt att de som bokat tikar också får sig en hund. Klockan börjar närma sig morgon och Magnus och jag vill verkligen få sova lite. Men icke. Två hannar till ska det bli innan vi får en timmas sömn.

Kajsa är duktig, biter snabbt hål på fostersäckarna, äter upp alla moderkakaor och slickar rent de små liven. Valparna är också duktiga, så snart navelsträngen är avtuggad kravlar de fram till tuttarna och öppnar sina opropertioneligt stora gap. Och äter och äter.

Under förlossningen börjar Kajsa tappa päls. Lite tråkigt. Efter förra kullen hade hon en korthårig svans, i går var det en jätteplym. Hoppas att hon får behålla lite av den.

Bangsi saknar sin Kajsa men vet att inte rusa på, en nybliven mamma har goda vaktinstinkter. Meja är en lite yrhätta och tolkar inte signalerna lika bra. Katten Sally är utlåst, för annars tror jag att hon tjuvar bebisar.

Härom veckan var det debatt på nyheterna om att skolorna lägger 8 miljoner om året på reklam. Äh? Enligt sossarna var det hemskt mycket.

Ofantliga summor läggs också på diverse tillskottsfoder.

Den andra föreläsaren talade om Buke-experter. Han är själv expert på hästens biomekanik. Och väldigt ödmjuk inför det svåra avgörandet hur mycket och hur man ska träna sin häst.

I all välmening kommer “bukeexperterna” med glada tillrop. Som exempel en som aldrig ridit islandshäst och skulle köpa sig en ettåring. Vilket råd fick hon? Jättebra, men du bör nog ta några(!) töltlektioner innan du rider in din häst. Personligen tycker jag att det är Idolstatus på sådan kommentarer, ni vet de där som säger att “Du sjunger skitbra” och så åker den stackars “sångaren” på Idoledition och blir utskrattad. Det är ju svårare än ett par lektioner att lära sig rida tölt och än väldigt mycket svårare att utbilda hästen i alla gångarter.

Ofta är den billiga hästen en dyr häst i slutändan. Mitt bästa mest prisvärda hästköp är nog den häst som i inköp kostat mest. Jag har köpt många billiga projekt, det har aldrig lönat sig. Den tid det tar att ta sig igenom alla problem är dyrbar. Även med bra hästar får man problem att ta sig igenom. Varför kämpa med stora problem och det kanske aldrig blir bra än att skaffa sig lite mindre problem? Nu tappade jag nog tråden lite….

Hur får man då tag på tillfölitlig information?  Forskarna som jag tycker att man bör lyssna till heter Ventorp och Michanek vad gäller stall, lösdrift och täcken, Roeppstorf när det gäller biomekanik, ridunderlag, utrustning, inridning, träningsintensitet och Cecilia Müller när det gäller foder. Det här är de namn jag har kunskap om. Det finns säkert fler. SLU har många av dem. Det finns också en samlingssajt för hästforskning men jag kommer inte ihåg vad den heter. Bara att googla på. Men forskningsstatus har forskningsstatus och amatörmässigt tyckande har det inte.

Det fantastiska är att de som arbetar med att finna svar på alla dessa frågor inte är tvärsäkra hela tiden, medan amatörer kan vara säkrare än sten (som min son skulle uttryckt det).

Då beslöt jag mig för att jag skulle lära mig Isländska så att jag kan läsa böckerna. Nåja ett mål som ännu inte är uppnått. Men ÄNTLIGEN översätter de böckerna. Till nästa år kanske jag kan läsa dem på engelska. Det vore ju schysst om de översattes till svenska också, med tanke på att inte alla mina elever klarar faktatexter på engelska.

Jag har också lyckats ta de två första märkena. Och haft ridlägerskurser i märke 1, väldigt, väldigt lyckat. Särskilt för de som är hästägare. Halva dagarna ägnades åt märkena, teori och praktik, halva dagarna åt annat. Och alla gjorde stora framsteg och teoridelen kunde ha tagit hela dagen i anspråk för frågorna och tankarna var så många.

Men vad är det då jag gillar? Jo, att de har ett helhetsperspektiv och bygger en stabil grund!

Det är sorgligt att man kan rida på ridskola ett helt liv utan att lära sig särskilt mycket om hästar. Man lär sig att sadla men ofta inte att sadla rätt, man lär sig att sitta upp från ena sidan men inte varför (för att inte värjan ska vara i vägen! Ingen mer än vaktparadsryttarna rider dock med värja) och en massa annan gallimatias. Sällan varför. Bara så här gör man. Man lär sig allt för sällan viktiga saker, så som hur gör jag när hästen blir spänd, hur “läser” jag min häst, varför protesterar hästen, varför och när ska jag ge hästen kraftfoder, hur vet jag om hästen fryser, hur blir jag en bra ledare för min häst och så vidare. Inte ens hur man kortar upp tygeln. På ett stall som jag känner till- inte ens hur man håller tygeln med en mjuk, buren hand.

Det här vet många.

Men de senaste åren har jag märkt att även många hästägare har luckor. De saknar baskunskaper (jag hoppas verkligen att ingen blir arg på mig nu). Jag har sett hästägare, erfarna, som tränsar med våld, jag känner hästägare som inte förstår uttrycket mellan hjälperna, många sitter upp…lite klumpigt (sorry!), kan inte korta tygeln korrekt, vet inte vad ett ledande tygeltag är, ger inte eftergifter, har inget säkerhetstänk i rykt och hovkratsning, blir arga när hästen blir rädd. Jag tror att listan kan bli hur lång som helst. Och jag talar alls inte om avancerade saker, som att få effektiva halvhalter eller att kunna påverka hästens form och ram. Jag talar inte heller om oengagerade okunniga hästägare.

Har man tagit det första märket har man lärt sig massor om hästar; kropp, sinnen, instinkter, gångarter, säker hästhantering, sitta upp på båda sidor på rätt sätt, korta länga tygeln, de tre sitsarna med mera. Basen.

Med en bra bas blir allt så mycket lättare.

Ta uppsittningen till exempel. Om man dunsar ner i sadeln (jo man får göra så som nybörjare men målet är att så fort som möjligt göra det mindre våldsamt) sänker hästen ryggen. Vi vill inte att hästen går med sänkt rygg eftersom det ger hästen förslitningsskador, gör gångarterna sämre och hästen mindre bekväm att sitta på. Om vi drar oss upp i sadeln (men VARFÖR lärs det ut?) drar vi hästen ur balans, och snedbelastar den? Snällt? Nej, inte så. Inte heller en bra start om vi vill ha en lösgjord häst som arbetar mellan hjälperna, och har förtroende för sin ryttare?

Om vi kortar tygeln genom att”gå med händerna på den”, i stället för att dra den genom handen med motsatta sidas hand, ger vi hästen tusen miljoner signaler. Och sedan vill vi att hästen ska lyssna till (små, lätta) tygelhjälper. Logiskt? Nej, inte så.

Jag har två ridskolehästar som protesterar vid sadling- de har inte alltid gjort det. Jag har också några hästar som protesterar ganska vilt när man tränsar- de har inte alltid gjort det. Varför gör de det nu? (Mitt fel, jag borde hårdbevaka alla som sadlar och tränsar, men jag är bara en..oj dålig ursäkt…men jag slår lite på mig själv varje dag…fortfarande inte bra nog va´?)

Jag är en akademiker, läser mycket och lär mig av det jag läser, har både häst- och pedagogikutbildning, står på en bas av naturvetenskap och lingvistik, tänker, andas och funderar häst. Ändå var inte ens det första teoretiska Knapamerkiprovet plättlätt för mig. (Och är man fellärd är det också knepigt att sitta upp från höger sida, jag tränade hårt på det och blev i alla fall godkänd) Det är märkenas storhet. Instruktionerna är grundliga och detaljerna noggranna. Inte bara till exempel du ska kunna kratsa hovar (det kan alla ufon göra) utan hur- för att det ska vara säkert för både tvåbenta och fyrbenta.

Självklart kan man lära sig allt utan att ta märken men, det finns både bra böcker och pedagoger, men märken ÄR motivationshöjande. Jag hade aldrig tränat på att sitta upp från höger om det inte var för märket. Alldeles för jobbigt. Jag tror också på vitsen med en läroplan, som märkena faktiskt är, för att inte missa bitar och för att få progression i inlärandet.

Så som replik till min kollega och vän som sa att märkena är bra för oss som har ridskola men inte för privatister…jag tycker att de är bra för alla.

Magnus och jag examinerades av Sara Arnbro. På hennes sida finns en sammanfattning av innehållet i de fem märkena http://ysta-gerdi.net/Kurser.htm